Kan man vara kulturhöger?

Jag läste med nöje igår Bengt Ohlssons debattartikel på DN Kultur om ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. I en lång och utförlig artikel går han igenom exempel på exempel på hur mer eller mindre omöjligt det är för en kulturutövare att vara något annat än vänster, och kokar ner det hela till sin kärna med följande citat:

Nej, det är något som inte stämmer. Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt.

Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?

Sitt huvudargument för att stödja sin punkt rör ombyggnationen av Slussen. Det han kallar kulturvänstern har gått till hårt angrepp mot ombyggnationen av Slussen som nyss klubbades igenom i Stockholm. Man vill behålla Slussen som den kulturellt och historiskt viktiga plats det är, och räds all förnyelse. Ohlsson formulerade det såhär:

Det var detta jag raljerade över i min krönika. Det goda vänsterförslaget, med experimentteater och cykelbanor, ställdes mot det onda högerförslaget, med sjuttonfiliga motorleder och en ”kommersiell galleria” (till skillnad från alla ideella gallerior som belamrar vår kära huvudstad).

Kulturslussen spelade skamlöst ut sitt starkaste kort: tillhörighetskortet.

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Hans argumentation går sedan vidare till att förklara att kulturvänstern är politiskt väldigt homogen, och att den som vågar gå emot rådande kulturvänsterns politiska åsikter inte kan ses som kulturvänster. Det handlar om vissa åsikter som inte fungerar om man är vänster. Detta angriper Ohlsson med följande text:

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Men i grunden är det inte en fråga om kulturvänster och kulturhöger. Egentligen är det en fråga om att gå emot rådande normer i de kretsar man befinner sig i. Är du företagsledare på ett framgångsrikt företag, som du har startat själv, med många anställda och stor vinst, då ska du vara moderat, allt annat är konstigt. Är du lantbrukare skall du vara centerpartist, allt annat är konstigt. Är du rektor eller något som på annat sätt har med utbildning att göra (jag väljer att inte ta upp lärare eftersom många lärare klagar på den Björklundska skolan) förväntas du rösta på Folkpartiet, och är du präst så borde du nog allt rösta på Kristdemokraterna.

Det blir då extra intressant med de som vågar gå emot rådande normer. Som centerpartist är det lätt att säga att alla bönder borde rösta på Centerpartiet, eftersom Centerpartiet är det enda parti med en vettig jordbrukspolitik. Men hur rättfärdigar det oss att se konstigt på de lantbrukare som faktiskt röstar på något annat än Centerpartiet? Det kan finnas en miljon anledningar till att du väljer att rösta som du gör. Att generalisera allt för hårt skapar bara problem. Att en framgångsrik företagsledare skulle rösta på Vänsterpartiet ter sig ungefär som lika ologiskt – men vad har vi för rätt att ifrågasätta de företagsledare som faktiskt gör det (några lär det ju finnas)? Vi kan iaktta med intresse, och fråga hur man tänker, men vi har faktiskt ingen rätt att ifrågasätta och se ner på de val man har gjort.

På många sätt är det kanske faktiskt naturligt att kulturen har röda stänk på sin fana. Det rättfärdigar det inte, men det förklarar det. Kulturen har gjort till sin uppgift att på ett sätt som inget annat medium klarar förklara och förkasta orättvisor i samhället. Man efterfrågar en Robin Hood-mentalitet och ett samhälle där orättvisor och stora samhällsklyftor inte råder, och där folk inte är fattiga. En stor del av kulturen går ut på att förkasta rådande samhällsnormer, och att stå upp för den svaga individen. Och de som har formulerat de kulturellt vassaste argumenten för att stödja dessa samhällsnormer är kulturvänstern.

Men det är givetvis ett mycket olyckligt fenomen. Varför har inga andra ideologiska hållpunkter lyckats formulera kulturellt vassa argument för att stödja den svaga individen? Det finns kultur på den socialkonservativa högerkanten som utifrån ett ofta kristet perspektiv pratar om de svaga, men av logiska skäl har den här aldrig accepterats av den rådande kulturvänstra normen.

Ohlsson tar upp ett intressant citat från Sartre: Helvetet, det är de andra, vilket verkligen beskriver det vi ser inom kulturvänstern; ett kramande av de likasinnade och ett uteslutande av de som går emot normerna, de som inte vill höra till kulturvänstern, och de som inte vill acceptera det rådande klimatet: alla som går emot kulturvänstern är helvetet (och jag vill nu förtydliga att det ju även gäller de lantbrukare som lämnar Centerpartiet, de företagsledare som lämnar Moderaterna, osv.) Han fortsätter med att skriva följande:

Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.  Jag testade att tänka att Stockholms stad, trots att den styrs av en bedövande borgerlig majoritet, förmodligen inte vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister. För varför skulle de egentligen vilja det?

Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot en av vänsterrörelsens allra käraste inslag, den surmulna övertygelsen om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar, att Makten har tystat alla kritiska röster och smusslat in sitt Slussenbygge bakvägen.

Här går han på tydlig kollisionskurs mot den rådande kulturvänstra normen. Han vill inte ha den surmulna övertygelsen; han vill acceptera något som en borgerlig politiker föreslagit även om han arbetar inom en vänstervriden bransch. Men återigen är inte det här förpassat enbart till kulturen. Man hade säkert på ett annat ställe kunnat hitta en företagsledare som ”kommer ut” med en debattartikel om hur omöjligt det är att inte vara moderat företagsledare, om hur man blir tagen ur sitt sammanhang och sedd ner på av den moderata normen. Eller en lantbrukare som ”kommer ut” med att gå emot den centerpartistiska normen.

Utbrytare, sådana som går på kollisionskurs med rådande normer, uppstickare, kommer förmodligen alltid att behandlas med skepsis. Det är lätt att skylla detta på Jante, och nog har Jante en hel del med det att göra, men jag slår vad om att vi har liknande fenomen i både USA och Kina och Norge, för att inte tala om diktaturer där människor dödas och fängslas för sina kollisionskurser. I Sverige lever vi i en demokrati – och något annat kan inte sägas – men vi har fortfarande inte kommit ifrån skepsisen mot sådana som sticker ut; som gör något oväntat; som gör något annorlunda. Och det oväntade, det annorlunda, inom kulturkretsar, är i mångt och mycket att inte vara höger. Ohlsson provocerar ordentligt när han skriver

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Här kan man nästan tro att Ohlsson har gått och blivit liberal.. Jag känner igen mig i så mycket i det här citatet, framför allt om ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med. Som övertygad liberal vill jag inte tvingas till att göra saker som jag inte vill. Jag gillar inte balett. Jag har inget emot det som konstform, men jag tycker att det är olidligt långtråkigt. Jag vill inte tvingas se på balett. Och han har kommit till en viktig insikt:

Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Om varje människa tog till sig det här stycket och tänkte igenom det ordentligt skulle många av världens bekymmer vara förpassade till historiens mörka fängelsehålor. Det faktum att jag aldrig har läst Börje Ohlssons böcker och pjäser förtar inte deras existensberättigande. Om jag hade velat hade jag kunnat söka upp hans böcker och pjäser. Nu är jag inte så insatt i svensk litteratur, utan föredrar litteratur från andra kulturer, för det är vad jag har valt. Jag har ingen större lust att se på experimentteater – jag har aldrig gjort det, och vad jag vet, kommer jag aldrig göra det heller. Men återigen förtar inte det experimentteaterns existensberättigande. Vilken oerhörd lycka det är att det finns experimentteater för de som vill se det! (vad är det förresten för något?)

Nu är det återigen inte bara kulturen som är drabbad av en rejäl ”uppfostrarnit”. Vi har många områden i Sverige där politiken är kraftigt styrd av moral och vilja att uppfostra befolkningen. Man kan tycka vad man vill om det, men drogpolitik, alkoholpolitik, prostitution, vi har många politiska frågor som är drivna av moral och personliga åsikter. Det är ett faktum att hela lagboken inte är skriven på faktuella och forskningsbaserade uppgifter. Kanske bör den heller inte vara det. Men alla samhällsformer som stänger ute de som tänker på ett annat sätt och har en avvikande åsikt är förkastliga. Vi har börjat acceptera homo- och bisexualitet, men lever med en moraliserande, bakvänd och konservativ transsexualitetssyn – som på sätt och vis går emot demokratins grundpelare; att stötta minoriteten.

Men det förtar inte problemet med en politiskt homogen kulturelit som lever för att ”uppfostra” en vänsterinriktad befolkning. Jag har inga problem med att kulturvänstern existerar, men vi har få alternativ, och de kulturmänniskor som går ifrån kulturvänstern blir lämnade lite på samma sätt som ett Jehovas vittne som slutar som vittne: lämnad åt ödet. Det är förvånande att vi inte har en liberal kulturtradition; trots allt är även liberalismen stödjande den svage och den mer problem, men det har aldrig setts som accepterat i kulturnormen. Vi har vänsterliberala inslag ibland, som i Afzelius Sång till friheten (som för övrigt är en underbar sång), men det finns ingen etablerad ”kulturliberal”.

Jag säger inte att vi bör tvinga fram liberala alternativ. Det är ju att gå emot allt vad det innebär att vara liberal.. Vill kultureliten vara vänster, får vi leva med en kulturvänster. Men det som Ohlsson beskriver är väldigt viktigt för alla – även kulturvänstern – att fundera över. Om vi lever i ett kultursamhälle där man inte blir accepterad om man lämnar kulturvänstern har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Om vi lever i ett samhälle där man inte blir accepterad om man inte följer den samhälleliga normen har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Och det gäller i allra högsta grad kulturen, på samma sätt som det gäller företagsledningar, lantbrukare, rektorer, fackföreningar, eller var i samhället vi än befinner oss. Vi borde gå ut och döda lite jante. Och skänka en liten tanke till alla kulturhöger, till alla lantbrukare som inte är centerpartister, och till alla vänsterpartistiska företagsledare.

Centerpartist i Palestina

Uppmuntrar alla att läsa Annie Wernerssons artikel på Tidningen Verto om sitt besök i Palestina, och om bristen på liberaler som bryr sig. Förvånande att det bara verkar vara vänsterpartister som står upp för ett förtryckt folk, vilket är ett rykte som liberaler i de flesta andra fall har (och faktiskt gör)!

Såhär skriver hon bland annat:

Född och uppvuxen i ett centerpartistiskt hem i vilket jag har lärt mig om rätt och fel, kom jag till Palestina med öppna ögon redo att försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Förundrad och förvånad märkte jag att majoriteten av aktivisterna var från anarkistisk och kommunistisk bakgrund, och lika förvånade var dem över att få höra om min politiska bakgrund. ISM som organisation är partipolitiskt och religiöst obundet, trots detta fick jag redan den första veckan höra ”Du är nog den första centerpartisten i ISM:s historia”. Jag förstod inte alls vad partipolitik hade med försvarandet och solidariteten med ett förtryckt folk att göra, men fick fint förklarat för mig att det finns en tradition för vänsterpartier att stötta Palestina-frågan.
Jag rynkade på näsan och tänkte för mig själv ”jaha det var ju fint av vänsterpartierna att bry sig, men det betyder ju inte att allianspartierna inte bryr sig.” Så tittade jag mig omkring och till min besvikelse så märkte jag att var jag nästan ensam. Jag vill så gärna påpeka att försvarandet av mänskliga rättigheter och engagemanget för ett fritt Palestina borde vara starkt i alla partier. Kampen och solidariteten med Palestina är för alla, det handlar om människors lika rätt och värde. Du är välkommen du också!

Läs här: Ett besök hos Berlinmurens storasyster