Kan man vara kulturhöger?

Jag läste med nöje igår Bengt Ohlssons debattartikel på DN Kultur om ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. I en lång och utförlig artikel går han igenom exempel på exempel på hur mer eller mindre omöjligt det är för en kulturutövare att vara något annat än vänster, och kokar ner det hela till sin kärna med följande citat:

Nej, det är något som inte stämmer. Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt.

Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?

Sitt huvudargument för att stödja sin punkt rör ombyggnationen av Slussen. Det han kallar kulturvänstern har gått till hårt angrepp mot ombyggnationen av Slussen som nyss klubbades igenom i Stockholm. Man vill behålla Slussen som den kulturellt och historiskt viktiga plats det är, och räds all förnyelse. Ohlsson formulerade det såhär:

Det var detta jag raljerade över i min krönika. Det goda vänsterförslaget, med experimentteater och cykelbanor, ställdes mot det onda högerförslaget, med sjuttonfiliga motorleder och en ”kommersiell galleria” (till skillnad från alla ideella gallerior som belamrar vår kära huvudstad).

Kulturslussen spelade skamlöst ut sitt starkaste kort: tillhörighetskortet.

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Hans argumentation går sedan vidare till att förklara att kulturvänstern är politiskt väldigt homogen, och att den som vågar gå emot rådande kulturvänsterns politiska åsikter inte kan ses som kulturvänster. Det handlar om vissa åsikter som inte fungerar om man är vänster. Detta angriper Ohlsson med följande text:

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Men i grunden är det inte en fråga om kulturvänster och kulturhöger. Egentligen är det en fråga om att gå emot rådande normer i de kretsar man befinner sig i. Är du företagsledare på ett framgångsrikt företag, som du har startat själv, med många anställda och stor vinst, då ska du vara moderat, allt annat är konstigt. Är du lantbrukare skall du vara centerpartist, allt annat är konstigt. Är du rektor eller något som på annat sätt har med utbildning att göra (jag väljer att inte ta upp lärare eftersom många lärare klagar på den Björklundska skolan) förväntas du rösta på Folkpartiet, och är du präst så borde du nog allt rösta på Kristdemokraterna.

Det blir då extra intressant med de som vågar gå emot rådande normer. Som centerpartist är det lätt att säga att alla bönder borde rösta på Centerpartiet, eftersom Centerpartiet är det enda parti med en vettig jordbrukspolitik. Men hur rättfärdigar det oss att se konstigt på de lantbrukare som faktiskt röstar på något annat än Centerpartiet? Det kan finnas en miljon anledningar till att du väljer att rösta som du gör. Att generalisera allt för hårt skapar bara problem. Att en framgångsrik företagsledare skulle rösta på Vänsterpartiet ter sig ungefär som lika ologiskt – men vad har vi för rätt att ifrågasätta de företagsledare som faktiskt gör det (några lär det ju finnas)? Vi kan iaktta med intresse, och fråga hur man tänker, men vi har faktiskt ingen rätt att ifrågasätta och se ner på de val man har gjort.

På många sätt är det kanske faktiskt naturligt att kulturen har röda stänk på sin fana. Det rättfärdigar det inte, men det förklarar det. Kulturen har gjort till sin uppgift att på ett sätt som inget annat medium klarar förklara och förkasta orättvisor i samhället. Man efterfrågar en Robin Hood-mentalitet och ett samhälle där orättvisor och stora samhällsklyftor inte råder, och där folk inte är fattiga. En stor del av kulturen går ut på att förkasta rådande samhällsnormer, och att stå upp för den svaga individen. Och de som har formulerat de kulturellt vassaste argumenten för att stödja dessa samhällsnormer är kulturvänstern.

Men det är givetvis ett mycket olyckligt fenomen. Varför har inga andra ideologiska hållpunkter lyckats formulera kulturellt vassa argument för att stödja den svaga individen? Det finns kultur på den socialkonservativa högerkanten som utifrån ett ofta kristet perspektiv pratar om de svaga, men av logiska skäl har den här aldrig accepterats av den rådande kulturvänstra normen.

Ohlsson tar upp ett intressant citat från Sartre: Helvetet, det är de andra, vilket verkligen beskriver det vi ser inom kulturvänstern; ett kramande av de likasinnade och ett uteslutande av de som går emot normerna, de som inte vill höra till kulturvänstern, och de som inte vill acceptera det rådande klimatet: alla som går emot kulturvänstern är helvetet (och jag vill nu förtydliga att det ju även gäller de lantbrukare som lämnar Centerpartiet, de företagsledare som lämnar Moderaterna, osv.) Han fortsätter med att skriva följande:

Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.  Jag testade att tänka att Stockholms stad, trots att den styrs av en bedövande borgerlig majoritet, förmodligen inte vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister. För varför skulle de egentligen vilja det?

Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot en av vänsterrörelsens allra käraste inslag, den surmulna övertygelsen om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar, att Makten har tystat alla kritiska röster och smusslat in sitt Slussenbygge bakvägen.

Här går han på tydlig kollisionskurs mot den rådande kulturvänstra normen. Han vill inte ha den surmulna övertygelsen; han vill acceptera något som en borgerlig politiker föreslagit även om han arbetar inom en vänstervriden bransch. Men återigen är inte det här förpassat enbart till kulturen. Man hade säkert på ett annat ställe kunnat hitta en företagsledare som ”kommer ut” med en debattartikel om hur omöjligt det är att inte vara moderat företagsledare, om hur man blir tagen ur sitt sammanhang och sedd ner på av den moderata normen. Eller en lantbrukare som ”kommer ut” med att gå emot den centerpartistiska normen.

Utbrytare, sådana som går på kollisionskurs med rådande normer, uppstickare, kommer förmodligen alltid att behandlas med skepsis. Det är lätt att skylla detta på Jante, och nog har Jante en hel del med det att göra, men jag slår vad om att vi har liknande fenomen i både USA och Kina och Norge, för att inte tala om diktaturer där människor dödas och fängslas för sina kollisionskurser. I Sverige lever vi i en demokrati – och något annat kan inte sägas – men vi har fortfarande inte kommit ifrån skepsisen mot sådana som sticker ut; som gör något oväntat; som gör något annorlunda. Och det oväntade, det annorlunda, inom kulturkretsar, är i mångt och mycket att inte vara höger. Ohlsson provocerar ordentligt när han skriver

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Här kan man nästan tro att Ohlsson har gått och blivit liberal.. Jag känner igen mig i så mycket i det här citatet, framför allt om ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med. Som övertygad liberal vill jag inte tvingas till att göra saker som jag inte vill. Jag gillar inte balett. Jag har inget emot det som konstform, men jag tycker att det är olidligt långtråkigt. Jag vill inte tvingas se på balett. Och han har kommit till en viktig insikt:

Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Om varje människa tog till sig det här stycket och tänkte igenom det ordentligt skulle många av världens bekymmer vara förpassade till historiens mörka fängelsehålor. Det faktum att jag aldrig har läst Börje Ohlssons böcker och pjäser förtar inte deras existensberättigande. Om jag hade velat hade jag kunnat söka upp hans böcker och pjäser. Nu är jag inte så insatt i svensk litteratur, utan föredrar litteratur från andra kulturer, för det är vad jag har valt. Jag har ingen större lust att se på experimentteater – jag har aldrig gjort det, och vad jag vet, kommer jag aldrig göra det heller. Men återigen förtar inte det experimentteaterns existensberättigande. Vilken oerhörd lycka det är att det finns experimentteater för de som vill se det! (vad är det förresten för något?)

Nu är det återigen inte bara kulturen som är drabbad av en rejäl ”uppfostrarnit”. Vi har många områden i Sverige där politiken är kraftigt styrd av moral och vilja att uppfostra befolkningen. Man kan tycka vad man vill om det, men drogpolitik, alkoholpolitik, prostitution, vi har många politiska frågor som är drivna av moral och personliga åsikter. Det är ett faktum att hela lagboken inte är skriven på faktuella och forskningsbaserade uppgifter. Kanske bör den heller inte vara det. Men alla samhällsformer som stänger ute de som tänker på ett annat sätt och har en avvikande åsikt är förkastliga. Vi har börjat acceptera homo- och bisexualitet, men lever med en moraliserande, bakvänd och konservativ transsexualitetssyn – som på sätt och vis går emot demokratins grundpelare; att stötta minoriteten.

Men det förtar inte problemet med en politiskt homogen kulturelit som lever för att ”uppfostra” en vänsterinriktad befolkning. Jag har inga problem med att kulturvänstern existerar, men vi har få alternativ, och de kulturmänniskor som går ifrån kulturvänstern blir lämnade lite på samma sätt som ett Jehovas vittne som slutar som vittne: lämnad åt ödet. Det är förvånande att vi inte har en liberal kulturtradition; trots allt är även liberalismen stödjande den svage och den mer problem, men det har aldrig setts som accepterat i kulturnormen. Vi har vänsterliberala inslag ibland, som i Afzelius Sång till friheten (som för övrigt är en underbar sång), men det finns ingen etablerad ”kulturliberal”.

Jag säger inte att vi bör tvinga fram liberala alternativ. Det är ju att gå emot allt vad det innebär att vara liberal.. Vill kultureliten vara vänster, får vi leva med en kulturvänster. Men det som Ohlsson beskriver är väldigt viktigt för alla – även kulturvänstern – att fundera över. Om vi lever i ett kultursamhälle där man inte blir accepterad om man lämnar kulturvänstern har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Om vi lever i ett samhälle där man inte blir accepterad om man inte följer den samhälleliga normen har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Och det gäller i allra högsta grad kulturen, på samma sätt som det gäller företagsledningar, lantbrukare, rektorer, fackföreningar, eller var i samhället vi än befinner oss. Vi borde gå ut och döda lite jante. Och skänka en liten tanke till alla kulturhöger, till alla lantbrukare som inte är centerpartister, och till alla vänsterpartistiska företagsledare.

Vad händer i Iowa?

Det känns som ett totalt regelvidrigt brott att inte skriva om nattens händelser i USA. Det är inte långt kvar till det börjar på riktigt – republikanernas första caucus inför presidentvalet, i Iowa. En dryg handfull kandidater ställer upp; Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Rick Perry, Ron Paul och Michelle Bachmann är väl kanske de viktigaste. Johan Ingerö går på ett lättsamt och kanske inte fullt allvarligt sätt igenom kandidaterna här: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/01/02/infor-iowa-en-snabbguide-till-de-republikanska-presidentkandidaterna/

Egentligen är det tre personer som är intressanta inför omröstningen: Romney, Paul och Santorum. Romney är en favorittippad kandidat över huvud taget, Paul har lyckats med sin kampanj i Iowa, och Santorum har med sin moralkonservativa socialpolitik lyckats attrahera en jordbrukarstat med stor andel kristna vita som Iowa.

Mitt Romney är den mest moderate av de tre; inte lika socialt konservativ som Santorum – som vill förbjuda abort och samkönade äktenskap – och inte lika liberal som Ron Paul – som vill lämna FN. Han attraherar de ”vanliga” republikanerna; inte de konservativaste, inte de liberalaste.

Den kanske intressantaste kandidaten är Ron Paul; en drygt 70-årig nyliberal som inte räds att uttrycka sina åsikter och som står för en sannerligen modig utrikespolitik. Som liberal är det svårt att inte se Paul som den bäste av de republikanska kandidaterna. Även om hans åsikter i vissa frågor är lite väl extrema, och även om han har en historia något befläckad av rasismanklagelser, hyser han många åsikter som man kan känna igen sig i som Centerpartist; federalism, decentralism, mer makt åt individen, mindre makt åt staten, självbestämmanderätt och låga skatter. Han vill öka de federala nivåernas beslutandemakt och minska den centrala beslutsmakten, då han menar att de 50 delstaterna är väldigt olika varandra.

Oavsett vad som händer skall det bli intressant att följa händelseutvecklingen. Förmodligen har varken Paul eller Santorum en chans på nationell nivå, då de antas har för lite att sätta emot Obama (Santorum är för konservativ, Paul för liberal), men den första caucusen är ändå traditionellt viktig och det ligger prestige i att vinna den. Vinner Romney första caucus har han ett klart försprång gentemot andra kandidater som satsar mer på kommande caucus, som Gingrich, Perry och Huntsman. Den som vinner i natt är inte per automatik republikanernas presidentkandidat, men det får helt klart intressanta följder på resten av beslutsförloppet.

 

Svar till Pålsson Syll

Igår skrev Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, en synnerligen förvirrande artikel med titeln ”Näringsministern är sin järnlady trogen” på Expressens debattsida. Ungefär hela debattartikeln, liksom Pålsson Sylls tidigare, har gått ut på att svartmåla Lööf som en thatcheristisk nyliberal.  Det är inte första gången det händer. På SVT Debatt skrev han i augusti att:

Centerpartiets valberedning idag lät meddela att man föreslår Annie Lööf till ny partiordförande ställer partiet inför en stor risk att få en partiledare med synnerligen unkna människo- och samhällsideal. Man riskerar också ett cementerande av den nyliberala strömkantring partiet genomgick under Maud Olofsson. Därför borde de riktiga centerpartisterna se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare.

Det är alldeles uppenbart att Pålsson Syll har ett horn i sidan till Annie Lööf. Och visst, man har horn i sidan till folk. Jag gillar inte Jimmie Åkesson, och har svårt för Åsa Romson. Så fungerar människan. Men att man, med en professur i ryggen, går ut, i debattartikel efter debattartikel, med ihåliga argument och en rappakaljaargumentation utan dess like, och svartmålar en halmdocka som inte existerar är oförsvarbart, och jag hoppas att Pålsson Syll snart blir av med en professur, då det är uppenbart att han inte vet vad han talar om.

Pålsson Sylls taktik går ut på att kontinuerligt upprepa ett antal floskler som han har fastnat för. Några exempel på dessa floskler är:

  • Annie Lööf är nyliberal och iskallt egoistisk. Han skriver till exempel såhär:

    Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

  • Annie Lööfs största idoler är Thatcher och Ayn Rand

Låt oss nu ta dessa i tur och ordning. För det första har han aldrig definierat vad nyliberal är. Paradoxalt nog skriver han i en debattartikel på SVT Debatt från 1 september

Och just för att jag är forskare och inte vill göra avkall på vetenskaplig akribi vet jag också att en adekvat utläggning kring vad nyliberalism är kräver ett utrymme som det oftast inte finns plats för i debattartiklar.

utan att på något ställe definiera vad nyliberalismen innebär. Han har målat upp en gigantisk halmdocka som är så ihålig att den lättar från marken och flyger rakt upp i rymden utan att lämna ett enda ben på jorden över huvud taget. Han menar att forskare har fastställt att Lööf är nyliberal. Han länkar till två olika texter. Intressant att nämna är att båda texterna är skrivna av samma person. Denna person är en universitetslektor vid Lunds universitet – alltså inte ens en professor. Jag slår vad om att det var det enda han hittade när han inte lyckades hitta fakta för det själv.

Det närmaste man sen kommer en definition av nyliberalismen är följande:

Likaså att en politiker under de senaste åren gjort sig känd för att bland annat argumentera och i riksdagen motionera för ett införande av plattskatt (lägre skatt för höginkomsttagare), avskaffning av lagen om anställningsskydd, ett inskränkande av strejkrätten, införande av marknadshyror, utsäljning av SVT och SR, samt att Sverige bör gå med i NATO.

Inte många vettigheter i den här texten, men eftersom jag till skillnad från Pålsson Syll är mån om att vara tillförlitlig bemöter jag det i alla fall. Ja, hon har motionerat om platt skatt, tillsammans med Fredrick Federley 2009. Eller i alla fall om slopandet av statsskatten. För det första har detta över huvud taget inget att göra med hennes arbete som näringsminister eller partiledare. Sen kan man tillägga att platt skatt inte innebär att man per automatik är nyliberal. Island, som styrs av en socialdemokratisk regim, har infört platt skatt. Socialdemokrater är inte direkt några som gjort sig kända som nyliberaler, men har alltså på Island infört platt skatt.Till sist så är inte frågan om platt skatt inte något hon kommer att driva som partiledare. Hur resten av texten innebär att man är nyliberal kan jag för mitt liv inte förstå. Det är att gå i liberal riktning – ja. Men liberal och nyliberal är, tvärtemot vad Pålsson Syll verkar tro, inte samma sak. Att anse att regler som stänger ute ungdomar från arbetsmarknaden är skadliga betyder inte att man är nyliberal. Det som nyliberaler ofta förespråkar är införandet av en nattväktarstat. Hon har aldrig sagt att hon vill införa nattväktarstat, det har bara hennes motståndare sagt att hon vill göra. Hon står för en minskad stat – ja. Det är att vara liberal. Men nej, hon står inte för en nattväktarstat.

När han dessutom klumpar ihop Annie Lööf med konservatism förstår man att han har slut på ordentliga åsikter. Om det är något som Lööf inte är så är det att vara konservativ. Neoliberalismen kan ibland stå för en konservativ social politik, vilket man kan se hos en del republikanska företrädare i USA; abort-motstånd och motstånd till samkönade äktenskap, men en liberal ekonomisk politik. Det här är så långt ifrån Lööf man kan komma, som snarare är motsatsen: liberalare på det sociala än på det ekonomiska området.

Det borde räcka som bevis på att Annie Lööf inte är nyliberal. Hon är med största säkerhet Sveriges liberalaste partiledare (vilket inte är speciellt svårt att uppnå), men nej, hon är inte nyliberal. Att kalla henne nyliberalt egoistisk, med ”unkna människo- och samhällsideal”, är bara ett sätt att försöka svartmåla en halmdocka av Annie som inte existerar.

Så slutligen kommer vi till den andra floskeln som upprepas gång på gång på gång, att Annie hyllar Rand och Thatcher. Det här är ett klockrent exempel på när man tar saker ur sitt sammanhang. Hon har aldrig hyllat det klimat som Thatcher skapade, och har aldrig sagt att hon vill se ett Sverige som styrs av Randiska principer. Det hon har sagt är att hon hyllar tre kvinnor – Thatcher, Schyman och Karin Söder – för deras ledaregenskaper. Det faktum att hon nämner Schyman tillsammans med Thatcher borde stå som nog för att få folk att fatta att det inte är politiken hon eftersträvar utan att det är ledarskapet. Angående Rand har hon sagt att det är en av 1900-talets största filosofer. Det är inte samma sak som att säga att man står för exakt samma politik. Jag skulle vilja kalla Voltaire en av historiens största filosofer. För den sakens skull vill jag inte leva i en absolut monarki där kungen har ensam makt. Men fortfarande vill jag inte förringa Voltaires betydelse för filosofin och liberalismens framväxt.

Men som sagt. När man inte har något att gå på är det betydligt lättare att måla upp en halmdocka av det man inte gillar, och sedan låta den bli så ihålig av floskler att den lättar och lyfter från marken med båda fötterna, än att komma med konkreta angrepp på så pass duktiga politiker som Annie Lööf. Jag lider lite med Pålsson Syll, som inte verkar vara en bättre professor än så.

Centerpartist i Palestina

Uppmuntrar alla att läsa Annie Wernerssons artikel på Tidningen Verto om sitt besök i Palestina, och om bristen på liberaler som bryr sig. Förvånande att det bara verkar vara vänsterpartister som står upp för ett förtryckt folk, vilket är ett rykte som liberaler i de flesta andra fall har (och faktiskt gör)!

Såhär skriver hon bland annat:

Född och uppvuxen i ett centerpartistiskt hem i vilket jag har lärt mig om rätt och fel, kom jag till Palestina med öppna ögon redo att försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Förundrad och förvånad märkte jag att majoriteten av aktivisterna var från anarkistisk och kommunistisk bakgrund, och lika förvånade var dem över att få höra om min politiska bakgrund. ISM som organisation är partipolitiskt och religiöst obundet, trots detta fick jag redan den första veckan höra ”Du är nog den första centerpartisten i ISM:s historia”. Jag förstod inte alls vad partipolitik hade med försvarandet och solidariteten med ett förtryckt folk att göra, men fick fint förklarat för mig att det finns en tradition för vänsterpartier att stötta Palestina-frågan.
Jag rynkade på näsan och tänkte för mig själv ”jaha det var ju fint av vänsterpartierna att bry sig, men det betyder ju inte att allianspartierna inte bryr sig.” Så tittade jag mig omkring och till min besvikelse så märkte jag att var jag nästan ensam. Jag vill så gärna påpeka att försvarandet av mänskliga rättigheter och engagemanget för ett fritt Palestina borde vara starkt i alla partier. Kampen och solidariteten med Palestina är för alla, det handlar om människors lika rätt och värde. Du är välkommen du också!

Läs här: Ett besök hos Berlinmurens storasyster