Tebordsteknik

forster-a-room-with-a-viewDet senaste året har jag ägnat mycket tid åt att läsa verk av Auden och Isherwood. En av de saker som förenar bägge herrarna är deras kärlek till E. M. Forster. I ett år har jag läst om hur förträfflig Forster är. Först nu har jag satt mig ner och faktiskt läst något av honom.

Jag tog tag i en bok av Forster i bokhyllan på biblioteket, den enda som fanns inne. A Room With a View. Tydligen hans mest optimistiska. Handlingen är lätt och ganska tråkig. Ung kvinna på semester i Italien med äldre kusin. Blir antastad (läs: kindpussad) av ung man. Katastrof tycker kusinen. De flyr.

Väl tillbaka i England, den unga kvinnan förlovar sig med en tråkmåns. Den unga mannen från Italien dyker upp, förlovningen bryts och hon gifter sig med honom. Omgivningen gråter floder.

Nu har jag avslöjat hela handlingen, men på ett så tråkigt sätt att ingen förhoppningsvis avskräcks från att läsa romanen. Handlingen är tämligen simpel. Det är inte där Forsters förtjänster ligger. Såhär skriver Isherwood i Lions and Shadows:

Forster’s technique is based on the tea-table: instead of trying to screw all his scenes up to the highest possible pitch, he tones them down until they sound like mother’s-meeting gossip. […] In fact, there’s actually less emphasis laid on the big scenes than on the unimportant ones: that’s what’s so utterly terrific.

Isherwood sätter fingret på Forsters stil. Eller, det gör förvisso Forster själv. ”I’ve come for tea and for gossip” konstaterar en gäst till huvudpersonens hushåll. ”It is a wonderful opportunity, the possession of leisure.”

Forsters storhet ligger sannerligen inte i svulstig handling. Folk spelar tennis, dricker te, går på promenader och badar i sjöar. Livet har sin gilla gång i ett konservativt landskap, men mörka skuggor framträder: framtiden, utvecklingen, förändringen. Det är lätt att dela upp karaktärerna i två huvudgrupper: de som menar att sakernas tillstånd bör bestå, att det edwardianska samhället bör fortskrida – eller de som menar att saker bör förändras, och att tiden bör bli ny.

I samhällsuppdelningen vet män och kvinnor var de har varandra. ”Men don’t gossip over teacups.” Skvallret är för kvinnor. Män är beskyddare, patriarker. En sådan man är den unga kvinnan förlovad med. ”He’s the type who’s kept Europe back for a thousand years. Every moment of his life he’s formning you, telling you what’s charming or amusing or ladylike, telling you what a man thinks womanly; and you, you of all women, listen to his voice instead of to your own.”

Han är upprätthållaren av samhällsordningen. Han är det som ser till att allt utvecklas organiskt, eller inte alls. Han är den som håller inte bara kvinnor i schack, utan även män: för visst är det så att inte bara det ena könet drabbas av inskränktheten. Ett samhälle som så tydligt styrs av sociala krav låter varken mannen eller kvinnan leva som de vill. Mannen fängslas i patriarkens roll, kvinnan i den undertrycktas.

Här kommer titeln in; här kommer den övertydliga tematiken in. Kvinnan vill ha ett rum med en utsikt. Hennes förlovade vill helst ta bort fönstret. Han säger: ”I had got an idea—I dare say wrongly—that you feel more at home with me in a room. […] I connect you with a view—a certain type of view. Why shouldn’t you connect me with a room?” Kvinnan är i mannens fångenskap. En man som dessutom beskrivs som ”mördande” i mänskligt sällskap. Det enda han kan hantera är böcker och tavlor.

Mannen stipulerar kvinnans villkor, men mannen stipulerar sina egna. Friheten gäller enligt mannen för det ena könet; men de mörka skuggorna är i annalkande, och tiderna förändras. När förlovningen bryts förklarar den besvikne mannen att han för första gången har insett att kvinnan har en egen röst, en egen kropp, en egen personlighet. För första gången inser han att han har haft att göra med ett annat subjekt och inte ett objekt. När han för första gången har vaknat är det redan försent.

Då har kvinnan redan övergett honom, och gått tillbaka till den unge florentinske mannen. Samhället tar avstånd från uppbrottet. Det nya paret förskjuts. Men de är lyckliga, lyckliga tillsammans. Återigen den övertydliga metaforiken: de två mot världen. Framtiden närmar sig och konservativa landsortsbor står kvar på sina egna barrikader och kämpar mot luftslott.

Är det förtjänstfullt? Tebordstekniken är behaglig och lättsam. Inget är svårt att förstå. Inget är överpoetiskt. Det mesta är tjattrigt skvaller. Ibland säger en präst eller en författare något lite djupare. Ibland inträffar en längre naturbeskrivning. Ibland går tiden långsammare, ibland går den snabbare. Men det mesta lunkar på. Det kommer släktingar på besök, bråkas med grannar och traskas på vägar. Ibland går man i kyrkan. Som Isherwood sade: ”there’s actually less emphasis laid on the big scenes than on the unimportant ones: that’s what’s so utterly terrific.”

Jag känner mig ändå lite besviken. I min värld bemästrade Isherwood tebordstekniken i Farväl till Berlin. Där är det oväsentliga i centrum. Det händer inget viktigt. Det är det totalt oviktiga som är viktigt. Det är det som gör romanen stor. I den här romanen händer heller egentligen inget viktigt, men det oviktiga känns inte heller det viktigt. Tematiken är slående lättförståelig. Händelseförloppet förstår ett småbarn. Vändningen på slutet förutsägbar.

Ändå är det en kärleksfull roman. Det känns som att det är skrivet med värme, lätthet, enkelhet. Omtanke. Komedi. Det är roligt. Satiriskt. Det drivs hejdlöst med samhällets konventioner. Ibland kanske inte romaner behöver vara storslagna eller svårförstådda. Ibland kanske det räcker med kärlek, värme, enkelhet, glädje och en enkel intrig. Och massvis med te.

Nu har jag druckit upp mitt te.

Godnatt.

Annonser