Europas Ellis Island

i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden

men genom att göra det var vi säkra på att ha fått de två ord att eka som ligger i själva hjärtat av detta långa äventyr: två mjuka ord, oersättliga, labila, undflyende, som oupphörligt återkastar varandras växlande ljus, och som är kringflackande och hopp.

Filmskaparen Robert Bober och författaren Georges Perec är båda judar av polsk härkomst. De har båda vuxit upp i andra länder, ingen av dem har polska minnen.

Båda bestämmer sig på 70-talet för att tillsammans spela in en film. Filmen går knappt att få tag på. Däremot gav Modernista (vilka annars?) 2007 – trettio år senare – ut Ellis Island, den poetiska text som (trots att man knappt kan tro det när man läser den) Perec skrev som grund för filmen.

Filmen skildrar Ellis Island, den ö utanför New York där uppemot 10 000 flyktingar passerade om dagen under mer än 30 år, sammanlagt 16 miljoner människor, människor som när de passerat ön slutat vara emigranter och blivit immigranter, människor som blivit av med sitt förflutna och fått en ny identitet.

de hade avsagt sig sitt förflutna, sin historia,
de hade övergivit allt för att komma hit och försöka
leva ett liv som de inte haft rätten att leva
i sitt fosterland
och de stod nu inför en obeveklig slutpunkt

Perec är medveten om att han inte kommer att kunna skildra hur det kändes. Vad det innebar. Men han vet att han kan dra paralleller, och han vet det eftersom han är en jude i exil, omfamnad av ett nytt land och utesluten ur sitt fädernesland. Han vet att han kan skildra Ellis Island därför att den betyder samma sak för de som aldrig kom dit som för de som fick komma därifrån, in i det USA som var Eldorado: därför att Ellis Island är platsen av ingenting, ”platsen för frånvaron av platser, icke-platsen, ingenstans”. Därför att den är en föreställning med upplevelser som långsamt tynar bort. Därför att man i platsen för frånvaron av platser kan skildra det han vill skildra:

det jag, Georges Perec, har kommit hit för att undersöka
det är kringflackande, splittring, diaspora.

Han vill skildra en plats som inte är reserverad för någon, utan en plats som ”tillhör alla dem som av intolerans och misär drivit bort och fortfarande driver bort från det land där de växte upp.”

En plats som man kom till som flykting och lämnade som amerikan, med orden ”välkommen till Amerika” upprepade av en tjänsteman i immigrationsdepartementet. Ellis Island gjorde invandringen ”officiell, institutionaliserad och så att säga, industrialiserad.” Det var ”en sorts fabrik som framställde amerikaner, som omformade utvandrare till invandrare, en fabrik av amerikansk typ, lika snabb och effektiv som en slakterifabrik i Chicago.” Man stoppade in vem som helst och ut kom en amerikan. Processen tog två minuter per person. Det mesta av det formella hade avhandlats under överresan. Rederierna var tvungna att ta ansvar för emigranterna.

Man rådde en gammal rysk jude att ta sig ett riktigt amerikanskt namn som immigrationsmyndigheterna inte skulle få några svårigheter att transkribera. Han frågade en anställd vid bagageutlämningen om råd och denne föreslog Rockefeller. Den gamle juden upprepade gång på gång ”Rockefeller, Rockefeller” för att vara säker på att inte glömma av det. Men många timmar senare, när tjänstemannen frågade om hans namn så hade han glömt och svarade på jiddisch ”Schon vergessen” (redan glömt). Och så blev han inskriven med det sant amerikanska namnet John Ferguson.

Denna historia är kanske för bra för att vara sann, men det spelar i grunden ingen roll om den som är sann eller inte.

Man lämnade familj, släkt, vänner, identitet, bakgrund. Ofta till och med namn. Man fick en ny identitet, ett nytt namn, ett nytt land. En ny nationalitet. Och man var välkomnad.

I sann Perecsk anda (även om verket är väldigt o-perecskt) kommer långa uppräkningar. Det gör det för att han vet att han inte kan skildra ett levnadsöde. Han kan inte skildra vad det innebär att få en ny identitet. Han kan inte skildra hur det var att resa med tusentals människor under havsytan på en båts nedre däck; eller hur det var att pressas in med tusentals personer i samma situation på en liten ö i ett främmande land.

Men han kan kolla på alla saker, han kan räkna järnmuttrar och byggnader på Ellis Island och hur många miljoner som emigrerade från Nederländerna och Sverige och Bulgarien och Irland och han kan i uppräkningarna förmedla det som inte går att beskriva, skriva runt det oförståeliga och därigenom göra det förståeligt. Eller: genom uppräkningarna åtminstone ge skenet av att man kan förstå vidden av det man inte kan förstå.

10 000 människor om dagen passerade Ellis Island.

16 miljoner på trettio år.

De blev välkomnade.

”i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden”

Det gick en gång.

Jag är övertygad om att det är fullt möjligt igen.

Amerika har stängt gränserna.

Ryssland har stängt gränserna.

Australien har stängt gränserna.

USA byggde sin identitet genom platsen för frånvaron av platser.

Det finns många öar i Europa där vi kan göra samma sak.

Det märkliga är hur Perec på 70-talet kunde skriva en text som blev så oerhört aktuell 40 år senare.

Och att Modernista som vanligt ger ut det som ingen annan ger ut och som det är så oerhört viktigt att det ges ut.

Tänk om Lampedusa, Samos eller Chios kunde bli Medelhavets Ellis Island.

Annonser

Varför Staffan Danielsson har fel

Idag skriver Staffan Danielsson, riksdagsledamot för C, på DN Debatt att ”Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. I en ganska lång debattartikel, som han också kommenterar på sin blogg (http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/04/ensamkommande-under-18-ar-dn-debatt.html), vill han lyfta sakfrågan om huruvida

Sverige ska fortsätta att ta emot ett betydande antal unga män över 18 år, regelmässigt med asylskäl, och behandla dem som barn under 18 år med de effekter på antalet och på mottagningskostnaderna som jag har redovisat. En ensamkommande från berörda länder som efter åldersbestämning bedöms vara över 18 år kommer med stor sannolikhet att beviljas uppehållstillstånd i Sverige vilket är bra. Men har inte Sverige både en rätt och närmast en skyldighet att utifrån kraven på likabehandling och förutsägbarhet säkerställa att män över 18 år mottas som sådana och inte som barn?

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt tycker att det är modigt att lyfta frågorna. Svensk migrationspolitisk debatt tenderar att bli ytterst polariserad, och få som inte förespråkar sverigedemokratisk politik lyfter problem med den migrationspolitik som förs.

Däremot blir jag mycket beklämd över slutsatsen. Artikeln har att göra med ensamkommande flyktingbarn, en grupp människor med mycket stora problem. De flyr från sina hemländer helt ensamma, utan hjälp av vuxna, och kommer till länder de tidigare aldrig satt sin fot i. De lider ofta av psykiska problem, är isolerade och behöver mycket hjälp. Det är möjligtvis den grupp i samhället som behöver absolut störst stöd.

Att då insinuera att Sverige skulle behöva minska antalet asyl till dessa grupper eftersom EU-snittet är lägre är väldigt beklagligt. Det är inte Sverige som skall minska antalet asyl, utan övriga EU som måste öka.

Som ett liberalt parti med humanistiska grunder måste det vara självklart att ha en öppen och generös flyktingpolitik, och sträva efter att nå så långt mot fri invandring man bara kan komma. Där har vi den ideologiska utgångspunkten och anledningen till varför Staffan, ur ett centerpartistiskt perspektiv, har fel.

Men sen finns det en annan aspekt. I sann sverigedemokratisk anda är kostnaderna som tas upp som motargument. Det är en väldigt simpel argumentation, som dessutom felar på många punkter. Givetvis finns det en kostnad av att ha en generös flyktingpolitik, men alternativkostnaden av att ha en sträng flyktingpolitik tas sällan upp. Det är mycket svårt att beräkna vad den generösa flyktingpolitiken bringar in för samhället, men det är likväl en aspekt som måste lyftas.

Jag har ganska nära kontakt med många ensamkommande flyktingbarn. De går på samma skola, bor i närheten, eller rör sig i samma kretsar. Den erfarenhet som det ger att konversera med dessa grupper är ofantlig. Det utbyte man får av att umgås med ensamkommande flyktingbarn är väldigt givande. I regel är det, även om de ofta har psykiska problem, mycket starka människor, som med rätt mottagande skulle kunna bidra med väldigt mycket till samhället.

Att dessutom se det otroligt starka civilsamhälle som arbetar frenetiskt för dessa barns skull är mycket glädjande. Allt från gymnasieungdomar som ägnar sina kvällar åt språkundervisning, till sportklubbar, fritidsklubbar, fosterfamiljer, lärare, och alla möjliga, som kämpar för att göra de ensamkommande flyktingbarnens liv bättre. Det går med största sannolikhet inte att beräkna vad de betyder för svenska samhället i ekonomiska termer, men att minska antalet ensamkommande flyktingbarn i Sverige skulle förmodligen få otroligt negativa konsekvenser för hela samhället.

Centerpartiet måste alltid värna om människan, oavsett om den bor i Somalia, Sverige, USA eller Kina. Människan måste alltid sättas före systemet, och alla som vill arbeta och bo i Sverige måste på sikt kunna göra detta. Danielssons debattartikel är trots sin längd väldigt innehållslös, och vad han egentligen är otydligt. Om det han vill få fram är att Sverige har en för generös flyktingpolitik är jag glad att jag och Centerpartiet tar kraftigt avstånd från detta.