Varför Staffan Danielsson har fel

Idag skriver Staffan Danielsson, riksdagsledamot för C, på DN Debatt att ”Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. I en ganska lång debattartikel, som han också kommenterar på sin blogg (http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/04/ensamkommande-under-18-ar-dn-debatt.html), vill han lyfta sakfrågan om huruvida

Sverige ska fortsätta att ta emot ett betydande antal unga män över 18 år, regelmässigt med asylskäl, och behandla dem som barn under 18 år med de effekter på antalet och på mottagningskostnaderna som jag har redovisat. En ensamkommande från berörda länder som efter åldersbestämning bedöms vara över 18 år kommer med stor sannolikhet att beviljas uppehållstillstånd i Sverige vilket är bra. Men har inte Sverige både en rätt och närmast en skyldighet att utifrån kraven på likabehandling och förutsägbarhet säkerställa att män över 18 år mottas som sådana och inte som barn?

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt tycker att det är modigt att lyfta frågorna. Svensk migrationspolitisk debatt tenderar att bli ytterst polariserad, och få som inte förespråkar sverigedemokratisk politik lyfter problem med den migrationspolitik som förs.

Däremot blir jag mycket beklämd över slutsatsen. Artikeln har att göra med ensamkommande flyktingbarn, en grupp människor med mycket stora problem. De flyr från sina hemländer helt ensamma, utan hjälp av vuxna, och kommer till länder de tidigare aldrig satt sin fot i. De lider ofta av psykiska problem, är isolerade och behöver mycket hjälp. Det är möjligtvis den grupp i samhället som behöver absolut störst stöd.

Att då insinuera att Sverige skulle behöva minska antalet asyl till dessa grupper eftersom EU-snittet är lägre är väldigt beklagligt. Det är inte Sverige som skall minska antalet asyl, utan övriga EU som måste öka.

Som ett liberalt parti med humanistiska grunder måste det vara självklart att ha en öppen och generös flyktingpolitik, och sträva efter att nå så långt mot fri invandring man bara kan komma. Där har vi den ideologiska utgångspunkten och anledningen till varför Staffan, ur ett centerpartistiskt perspektiv, har fel.

Men sen finns det en annan aspekt. I sann sverigedemokratisk anda är kostnaderna som tas upp som motargument. Det är en väldigt simpel argumentation, som dessutom felar på många punkter. Givetvis finns det en kostnad av att ha en generös flyktingpolitik, men alternativkostnaden av att ha en sträng flyktingpolitik tas sällan upp. Det är mycket svårt att beräkna vad den generösa flyktingpolitiken bringar in för samhället, men det är likväl en aspekt som måste lyftas.

Jag har ganska nära kontakt med många ensamkommande flyktingbarn. De går på samma skola, bor i närheten, eller rör sig i samma kretsar. Den erfarenhet som det ger att konversera med dessa grupper är ofantlig. Det utbyte man får av att umgås med ensamkommande flyktingbarn är väldigt givande. I regel är det, även om de ofta har psykiska problem, mycket starka människor, som med rätt mottagande skulle kunna bidra med väldigt mycket till samhället.

Att dessutom se det otroligt starka civilsamhälle som arbetar frenetiskt för dessa barns skull är mycket glädjande. Allt från gymnasieungdomar som ägnar sina kvällar åt språkundervisning, till sportklubbar, fritidsklubbar, fosterfamiljer, lärare, och alla möjliga, som kämpar för att göra de ensamkommande flyktingbarnens liv bättre. Det går med största sannolikhet inte att beräkna vad de betyder för svenska samhället i ekonomiska termer, men att minska antalet ensamkommande flyktingbarn i Sverige skulle förmodligen få otroligt negativa konsekvenser för hela samhället.

Centerpartiet måste alltid värna om människan, oavsett om den bor i Somalia, Sverige, USA eller Kina. Människan måste alltid sättas före systemet, och alla som vill arbeta och bo i Sverige måste på sikt kunna göra detta. Danielssons debattartikel är trots sin längd väldigt innehållslös, och vad han egentligen är otydligt. Om det han vill få fram är att Sverige har en för generös flyktingpolitik är jag glad att jag och Centerpartiet tar kraftigt avstånd från detta.

Annonser
Notering

Öppet brev til…

Öppet brev till Göran Lindell. Delat från Leo Pierini:

Hej Göran & Solveig,

Jag har lagt ett antal timmar på att kampanja för Centerpartiet i Jönköping och Uppsala. Jag har ett stort förtroende för er och tycker ni hittills har gjort ett bra arbete. Jag hoppas att jag kan tycka det även på onsdag eftermiddag.

Jag hoppas därför att ni förenar er med er kollega Fredrick Federley och röstar nej till införandet av datalagringsdirektivet.

– Kristdemokraterna har gått emot regeringen utan orsaka regeringskris.
– Sverige har struntat i att införa EU-direktiv tidigare (avloppsdirektivet).
– Detta är ett brott mot mänskliga rättigheter.
– Stämman i september har gett riksdagsgruppen stöd att rösta nej, använd det.

Personligen hoppas jag att ni röstar nej till datalagringsdirektivet på onsdag. Mitt förtroende för er påverkas direkt av den omröstningen. Den främsta anledningen till att jag engagerar mig för Centerpartiet är för att vi har varit ett parti som har satt människan före systemen. Att införa direktivet är att sätta systemet före människan, att sätta EU-byråkrati före mänskliga rättigheter och individens frihet. Visa att ni och Centerpartiet fortfarande kan stå upp för människan, och visa att den tid jag har lagt ned på Centerpartiet inte har varit förgäves.

Ni har mig, partistämman, CUF, Centerstudenter och stora delar av rörelsen bakom er föra att göra rätt och jag vet att ni vill det. Visa det också genom att rösta nej till datalagringsdirektivet på onsdag.

Dagens bästa av Fredrick Federley

Jag lyssnade på Studio ett idag och hörde Fredrick Federley säga att han kommer att rösta nej till datalagringsdirektivet. Efter att i veckor ständigt ha stått på barrikaderna för att övertyga riksdagsledamöter om att rösta nej känns det så oerhört skönt att Fredrick härmed klargör hur han tänker göra – det som egentligen är det enda rimliga beslutet, att följa stämmans beslut.

Jag hoppas även Göran Lindell, riksdagsledamot för Jönköpings län, hörsammar stämmobeslutet, medlemmarnas vilja, och svenskarnas vilja – samt följer det styrelsebeslut som partiets distriktsstyrelse i Jönköpings län tog om att rekommendera Göran Lindell att rösta nej. Gör det enda rätta Göran, rösta emot en stor inskränkning av vår personliga integritet och stå upp för Centerpartiets politik!

http://www.dn.se/nyheter/politik/federley-c-rostar-nej-till-datalagring
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article14548341.ab

Cwiki

Nu ska alla få vara med och bygga Centerpartiets idéprogram. Grymt, störthäftigt, awesome, osv. Allt i form av en wiki, som alla kan läsa, och alla redigera. Man behöver inte vara partimedlem eller medlem i rörelsen. Man kan ändra som kommunist, miljöpartist, moderat, helt ickepolitisk eller vad som helst. Sannolikheten att man får så stort genomslag om man skriver extrema åsikter är det kanske inte, men möjligheten finns i alla fall.

Som sagt, grym idé. Men sen var det ju det här med möjligheten. Ett stort minus är att det inte går att redigera om oinloggad. De gamla vanliga anledningarna till varför brukar anges. Vi skulle vara tvungna till förhandsgranskning annars, och så vidare. Vilket inte stämmer – man kan lösa det genom att låta oinloggade redigera via sitt ip-nummer. Men av någon anledning vill man kräva inloggning.

Av min erfarenhet som gammal Wikiräv – administratör på Wikipedia bl.a. – måste man kunna redigera som oinloggad. Många vågar inte ta det första steget och registrera sig – framförallt inte när för- och efternamn krävs. En mycket stor del av de redigeringar som görs på Wikipedia görs som oinloggad.

– Jamen, det blir ju så mycket klotter då. – säger de inte så Wikiinsatta. Fast det är ju det som är själva idén med Wikin. Mycket klotter skrivs, mycket klotter tas bort. Alla kan redigera, och alla kan bidra – på samma sätt som alla kan göra ändringar ogjorda. Det är på den grunden som Wikipedia har blivit världens största encyklopedi.

Som sagt. Det finns flera saker man kan invända mot i processen. Jag kan redan nu känna att det finns vissa hinder – som redogjorts för ovan – för att det ska bli en succé som alla redigerar. Jag kan ha fel, och jag hoppas att jag har fel. Idén är grym, och Ankersjö och company ska ha all eloge för att man har öppnat upp processen helt och hållet och låter alla vara med och påverka morgondagens politik. Hade den filats på lite till, och kanske utvecklats med en erfaren Wikinörd, så hade det kunnat bli riktigt, riktigt grym.

Ps. Nog tycker jag allt att centerpartisterna över Sverige hade kunnat hjälpa till lite mer med att sprida ut informationen lokalt. Nu har det visserligen bara gått några dagar, men det gäller ju att smida medan järnet är varmt. Ds.

Ps 2. Kärlek till #homoriot. Ds 2.

Ps 3. http://www.centerpartiet.se/framtidsbygget/ Ds 3.

Svensk media aktar sig för ACTA

För ett tag sedan gick Internetvärlden i taket när den amerikanska kongressen behandlade de väldigt kontroversiella lagförslagen SOPA och PIPA. Wikipedia stängde ner, Reddit stängde ner, Google protesterade ordentligt, och Twitter och Facebook översvämmades av kritik. Även om allt inte är över än, verkar de kraftiga stormarna ha hjälpt en del.

Inte långt därefter började ryktena sprida sig om ACTA. Till skillnad från SOPA och PIPA, som bara berörde USA (i alla fall i teorin) såg vi här ett lagförslag som skulle sträcka sig globalt – och innefatta Sverige. Ryktet att Sverige hade skrivit under började sedan också spridas, och idag vet vi med säkerhet att Sverige har skrivit under avtalet ACTA, utan att någon egentligen har fått reda på någonting.

Det allra värsta är den totala brist på press från media som har varit. En snabb sökning på Google ger i stort sett ingenting. En lite djupare sökning på Google ger i stort sett ingenting. Svensk media skriver ingenting om ACTA. Det enda man får reda på saker och ting ifrån är via internationella media och Twitter. I Polen blev man förbannade och demonstrerade. I Sverige håller regeringen på att dra in Sverige i ett avtal utan att informera någon i befolkningen om det. Det allra mest ironiska är de
t faktum att det enda man har varit öppen med är att man inte är öppen om det.Skämmes, Sverige. Nu har vi alltså:

  • infört FRA
  • förslag – med riksdagsmajoritet – på utökad övervakning av medborgare
  • lagt frågan om tvångssterilisering på bordet, eller i alla fall inte med krafttag gjort något åt saken
  • och dessutom utan att säga något i allra största hemlighet skrivit under ACTA.

Centerpartiet säger sig stå upp för den personliga integriteten, individen och den fria viljan. I praktiken röstar vi för FRA, signalspaning, och vågar inte gå emot regeringen om tvångssterilisering, samt höjer inte rösten mot ACTA. Om någon tror att det kommer leda till att vi vinner valet 2014 så eh… ja.

Kan man vara kulturhöger?

Jag läste med nöje igår Bengt Ohlssons debattartikel på DN Kultur om ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. I en lång och utförlig artikel går han igenom exempel på exempel på hur mer eller mindre omöjligt det är för en kulturutövare att vara något annat än vänster, och kokar ner det hela till sin kärna med följande citat:

Nej, det är något som inte stämmer. Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt.

Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?

Sitt huvudargument för att stödja sin punkt rör ombyggnationen av Slussen. Det han kallar kulturvänstern har gått till hårt angrepp mot ombyggnationen av Slussen som nyss klubbades igenom i Stockholm. Man vill behålla Slussen som den kulturellt och historiskt viktiga plats det är, och räds all förnyelse. Ohlsson formulerade det såhär:

Det var detta jag raljerade över i min krönika. Det goda vänsterförslaget, med experimentteater och cykelbanor, ställdes mot det onda högerförslaget, med sjuttonfiliga motorleder och en ”kommersiell galleria” (till skillnad från alla ideella gallerior som belamrar vår kära huvudstad).

Kulturslussen spelade skamlöst ut sitt starkaste kort: tillhörighetskortet.

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Hans argumentation går sedan vidare till att förklara att kulturvänstern är politiskt väldigt homogen, och att den som vågar gå emot rådande kulturvänsterns politiska åsikter inte kan ses som kulturvänster. Det handlar om vissa åsikter som inte fungerar om man är vänster. Detta angriper Ohlsson med följande text:

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Men i grunden är det inte en fråga om kulturvänster och kulturhöger. Egentligen är det en fråga om att gå emot rådande normer i de kretsar man befinner sig i. Är du företagsledare på ett framgångsrikt företag, som du har startat själv, med många anställda och stor vinst, då ska du vara moderat, allt annat är konstigt. Är du lantbrukare skall du vara centerpartist, allt annat är konstigt. Är du rektor eller något som på annat sätt har med utbildning att göra (jag väljer att inte ta upp lärare eftersom många lärare klagar på den Björklundska skolan) förväntas du rösta på Folkpartiet, och är du präst så borde du nog allt rösta på Kristdemokraterna.

Det blir då extra intressant med de som vågar gå emot rådande normer. Som centerpartist är det lätt att säga att alla bönder borde rösta på Centerpartiet, eftersom Centerpartiet är det enda parti med en vettig jordbrukspolitik. Men hur rättfärdigar det oss att se konstigt på de lantbrukare som faktiskt röstar på något annat än Centerpartiet? Det kan finnas en miljon anledningar till att du väljer att rösta som du gör. Att generalisera allt för hårt skapar bara problem. Att en framgångsrik företagsledare skulle rösta på Vänsterpartiet ter sig ungefär som lika ologiskt – men vad har vi för rätt att ifrågasätta de företagsledare som faktiskt gör det (några lär det ju finnas)? Vi kan iaktta med intresse, och fråga hur man tänker, men vi har faktiskt ingen rätt att ifrågasätta och se ner på de val man har gjort.

På många sätt är det kanske faktiskt naturligt att kulturen har röda stänk på sin fana. Det rättfärdigar det inte, men det förklarar det. Kulturen har gjort till sin uppgift att på ett sätt som inget annat medium klarar förklara och förkasta orättvisor i samhället. Man efterfrågar en Robin Hood-mentalitet och ett samhälle där orättvisor och stora samhällsklyftor inte råder, och där folk inte är fattiga. En stor del av kulturen går ut på att förkasta rådande samhällsnormer, och att stå upp för den svaga individen. Och de som har formulerat de kulturellt vassaste argumenten för att stödja dessa samhällsnormer är kulturvänstern.

Men det är givetvis ett mycket olyckligt fenomen. Varför har inga andra ideologiska hållpunkter lyckats formulera kulturellt vassa argument för att stödja den svaga individen? Det finns kultur på den socialkonservativa högerkanten som utifrån ett ofta kristet perspektiv pratar om de svaga, men av logiska skäl har den här aldrig accepterats av den rådande kulturvänstra normen.

Ohlsson tar upp ett intressant citat från Sartre: Helvetet, det är de andra, vilket verkligen beskriver det vi ser inom kulturvänstern; ett kramande av de likasinnade och ett uteslutande av de som går emot normerna, de som inte vill höra till kulturvänstern, och de som inte vill acceptera det rådande klimatet: alla som går emot kulturvänstern är helvetet (och jag vill nu förtydliga att det ju även gäller de lantbrukare som lämnar Centerpartiet, de företagsledare som lämnar Moderaterna, osv.) Han fortsätter med att skriva följande:

Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.  Jag testade att tänka att Stockholms stad, trots att den styrs av en bedövande borgerlig majoritet, förmodligen inte vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister. För varför skulle de egentligen vilja det?

Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot en av vänsterrörelsens allra käraste inslag, den surmulna övertygelsen om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar, att Makten har tystat alla kritiska röster och smusslat in sitt Slussenbygge bakvägen.

Här går han på tydlig kollisionskurs mot den rådande kulturvänstra normen. Han vill inte ha den surmulna övertygelsen; han vill acceptera något som en borgerlig politiker föreslagit även om han arbetar inom en vänstervriden bransch. Men återigen är inte det här förpassat enbart till kulturen. Man hade säkert på ett annat ställe kunnat hitta en företagsledare som ”kommer ut” med en debattartikel om hur omöjligt det är att inte vara moderat företagsledare, om hur man blir tagen ur sitt sammanhang och sedd ner på av den moderata normen. Eller en lantbrukare som ”kommer ut” med att gå emot den centerpartistiska normen.

Utbrytare, sådana som går på kollisionskurs med rådande normer, uppstickare, kommer förmodligen alltid att behandlas med skepsis. Det är lätt att skylla detta på Jante, och nog har Jante en hel del med det att göra, men jag slår vad om att vi har liknande fenomen i både USA och Kina och Norge, för att inte tala om diktaturer där människor dödas och fängslas för sina kollisionskurser. I Sverige lever vi i en demokrati – och något annat kan inte sägas – men vi har fortfarande inte kommit ifrån skepsisen mot sådana som sticker ut; som gör något oväntat; som gör något annorlunda. Och det oväntade, det annorlunda, inom kulturkretsar, är i mångt och mycket att inte vara höger. Ohlsson provocerar ordentligt när han skriver

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Här kan man nästan tro att Ohlsson har gått och blivit liberal.. Jag känner igen mig i så mycket i det här citatet, framför allt om ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med. Som övertygad liberal vill jag inte tvingas till att göra saker som jag inte vill. Jag gillar inte balett. Jag har inget emot det som konstform, men jag tycker att det är olidligt långtråkigt. Jag vill inte tvingas se på balett. Och han har kommit till en viktig insikt:

Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Om varje människa tog till sig det här stycket och tänkte igenom det ordentligt skulle många av världens bekymmer vara förpassade till historiens mörka fängelsehålor. Det faktum att jag aldrig har läst Börje Ohlssons böcker och pjäser förtar inte deras existensberättigande. Om jag hade velat hade jag kunnat söka upp hans böcker och pjäser. Nu är jag inte så insatt i svensk litteratur, utan föredrar litteratur från andra kulturer, för det är vad jag har valt. Jag har ingen större lust att se på experimentteater – jag har aldrig gjort det, och vad jag vet, kommer jag aldrig göra det heller. Men återigen förtar inte det experimentteaterns existensberättigande. Vilken oerhörd lycka det är att det finns experimentteater för de som vill se det! (vad är det förresten för något?)

Nu är det återigen inte bara kulturen som är drabbad av en rejäl ”uppfostrarnit”. Vi har många områden i Sverige där politiken är kraftigt styrd av moral och vilja att uppfostra befolkningen. Man kan tycka vad man vill om det, men drogpolitik, alkoholpolitik, prostitution, vi har många politiska frågor som är drivna av moral och personliga åsikter. Det är ett faktum att hela lagboken inte är skriven på faktuella och forskningsbaserade uppgifter. Kanske bör den heller inte vara det. Men alla samhällsformer som stänger ute de som tänker på ett annat sätt och har en avvikande åsikt är förkastliga. Vi har börjat acceptera homo- och bisexualitet, men lever med en moraliserande, bakvänd och konservativ transsexualitetssyn – som på sätt och vis går emot demokratins grundpelare; att stötta minoriteten.

Men det förtar inte problemet med en politiskt homogen kulturelit som lever för att ”uppfostra” en vänsterinriktad befolkning. Jag har inga problem med att kulturvänstern existerar, men vi har få alternativ, och de kulturmänniskor som går ifrån kulturvänstern blir lämnade lite på samma sätt som ett Jehovas vittne som slutar som vittne: lämnad åt ödet. Det är förvånande att vi inte har en liberal kulturtradition; trots allt är även liberalismen stödjande den svage och den mer problem, men det har aldrig setts som accepterat i kulturnormen. Vi har vänsterliberala inslag ibland, som i Afzelius Sång till friheten (som för övrigt är en underbar sång), men det finns ingen etablerad ”kulturliberal”.

Jag säger inte att vi bör tvinga fram liberala alternativ. Det är ju att gå emot allt vad det innebär att vara liberal.. Vill kultureliten vara vänster, får vi leva med en kulturvänster. Men det som Ohlsson beskriver är väldigt viktigt för alla – även kulturvänstern – att fundera över. Om vi lever i ett kultursamhälle där man inte blir accepterad om man lämnar kulturvänstern har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Om vi lever i ett samhälle där man inte blir accepterad om man inte följer den samhälleliga normen har vi i grund och botten ett demokratiskt problem. Och det gäller i allra högsta grad kulturen, på samma sätt som det gäller företagsledningar, lantbrukare, rektorer, fackföreningar, eller var i samhället vi än befinner oss. Vi borde gå ut och döda lite jante. Och skänka en liten tanke till alla kulturhöger, till alla lantbrukare som inte är centerpartister, och till alla vänsterpartistiska företagsledare.

Regeringen sviker sina löften

För ett tag sedan skrev jag ett utkast till en debattartikel om signalspaning. Sen föll den i julglömska, tills jag nu återfann den bland alla dokument. Jag tänkte att jag ändå kunde passa på att publicera den här.


Den 8 december i år klargjorde Beatrice Ask att hon hade för avsikt att arbeta fram en uppgörelse med Socialdemokraterna om att tillåta att SÄPO och Rikskriminalpolisen ansöker om signalspaning. Detta hade sedan den mycket kontroversiella FRA-lagen från 2009 enbart regeringen kunnat ansöka om. Ask menar att det här är nödvändigt för att bekämpa internationell terrorism, och att exempelvis självmordsbombaren i Stockholms nätverk av kontakter hade kunnat utredas om detta tillämpats från början. Socialdemokraterna och regeringen träffade en överenskommelse om att en så kallad ”parlamentarisk integritetskommission” skall tillsättas för att utreda de olika integritetsaspekterna av utökningen av signalspaningen.

När FRA-lagen efter mycket om och men gick igenom 2009 var det efter att man hade lovat att en ändamålsglidning inte skulle ske och att enbart regeringen skulle få tillgång till information från FRA. Efter bara två år visar man hur seriöst man tog på det löftet, i och med att en ändamålsglidning nu har skett, och att nu inte bara regeringen kommer att ha tillgång till FRA. Självklart är det här ett demokratiskt problem; hur skall vi kunna lita på våra riksdagspolitiker om de tar så lättvindigt på ett löfte bara två år efter att löftet gavs? Hur mycket är ett löfte egentligen värt?

Men lika mycket är det integritets- och rättspolitiskt problem. Över hela världen ser vi hur desperata riksdagar, kongresser och regeringar inför olika regleringar av vad som är grunden i en demokrati. I USA försöker kongressen rösta igenom SOPA (en slags internetcensur), i Italien bestämde man sig tack och lov för att rösta ner den censurerande DDL (efter mycket om och men) och i Ungern genomförde man en mycket kontroversiell medialag. I Sverige rättfärdigar man inskränkt integritet och demokratiförminskande lagar med att en person sprängde sig själv i Stockholm förra året. Självklart är det ett stort problem att det över huvud taget inträffade, det borde det aldrig ha gjort.

Men att försöka råda bot på personers vilja att inskränka vår öppenhet och demokrati genom att inskränka just vår öppenhet och demokrati är inget annat än en oxymoron med total avsaknad av logik. Efter skotten på Utøya i somras gick Jens Stoltenberg, Norges statsminister, ut och sa att Norge tänker bemöta attacken med öppenhet. Vi kan nu ledsamt konstatera att den svenska regeringen valde rakt motsatt taktik med ökade inskränkningar i integriteten som följd. Vi kan vidare konstatera att mitt ungdomförbunds moderparti Centerpartiet tyvärr ger avkall på sitt värnande om den personliga integriteten och liberalismen, trots att medlemmarna tydligt gjorde sin röst hörd om i vilken riktning man ville gå på partistämman.

Det är lätt att ta till argumentet att det trots allt är för befolkningens och säkerhetens bästa att utöka övervakningen av ett lands medborgare. Men vad skapar vi för problem för framtiden om vi börjar övervaka medborgarna? Vad händer om vi utökar signalspaningsmöjligheterna, om ett antidemokratiskt parti gör inträde i riksdagen? Vi vet inte hur framtiden ser ut, och gör bäst i att inte veta för mycket om vad befolkningen i ett land gör. Hur vet vi att ett nytt IB inte uppstår, som utnyttjar tekniken till att registrera folks åsikter eller liknande handhavanden?

Det finns en rad stora problematiska aspekter gällande integritet vid en utökning av signalspaningen. CUF anser att FRA-lagen i sin helhet kränker den personliga integriteten alldeles för mycket, och att den bör ersättas av en spaningslag som inte alls är integritetskränkande. Var individ i Sverige bör få känna att den lever sitt liv utan att staten blandar sig i det, och att man har rätt till en personlig sfär som ingen får tränga in i ovanifrån. Att inskränka på det här området är ytterst att inskränka varje individs egen personliga sfär, och att börja blanda sig i människors privatliv. Det bör vi som politiker inte hålla på med.