Vita kränkta män

Skrev en debattartikel igår med anledningen av hoten mot somalierna i Forserum. Det verkar ha varit lite jobbigt för vissa.

Alldeles nyss ringde en mycket upprörd vit äldre man från Bankeryd med dolt nummer. Han förstod inte hur ”negrer som mig” kunde försvara somalierna (!?), precis som att det var somalierna som gjorde något fel när de blev misshandlade.

Det är ett konstaterat faktum, enligt flashback, att bara en procent av ”dem” jobbar, och det ända de gör är att begå våldtäkter och klättra i träd. Just därför bör man göra ”pojkstreck” mot dem. Det innefattar misshandel, för lite stryk får man väl ändå tåla. Det är det liksom ingen som har dött av. Däremot borde de utvisas om de så gott som rör ”svenskar”.

Dessutom var det viktigt att peka på att han inte var rasist för i Sverige får man säga vad man vill. Såsom att alla somalier bara klättrar i träd, att Sverige snart består av 50% apor och att de ägnar sin fritid åt våldtäkter.

Gissa vilken chock han fick när jag svarade nej på frågan om jag själv är en ”sån där jävla neger”. Då blev jag helt plötsligt en trevlig pojk som skulle kämpa på.

Gosh.

Här är förresten debattartikeln: http://jnytt.se/nyhet/49170/dags-att-ta-itu-med-rasismen

 

Annonser

Vad händer i Iowa?

Det känns som ett totalt regelvidrigt brott att inte skriva om nattens händelser i USA. Det är inte långt kvar till det börjar på riktigt – republikanernas första caucus inför presidentvalet, i Iowa. En dryg handfull kandidater ställer upp; Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Rick Perry, Ron Paul och Michelle Bachmann är väl kanske de viktigaste. Johan Ingerö går på ett lättsamt och kanske inte fullt allvarligt sätt igenom kandidaterna här: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/01/02/infor-iowa-en-snabbguide-till-de-republikanska-presidentkandidaterna/

Egentligen är det tre personer som är intressanta inför omröstningen: Romney, Paul och Santorum. Romney är en favorittippad kandidat över huvud taget, Paul har lyckats med sin kampanj i Iowa, och Santorum har med sin moralkonservativa socialpolitik lyckats attrahera en jordbrukarstat med stor andel kristna vita som Iowa.

Mitt Romney är den mest moderate av de tre; inte lika socialt konservativ som Santorum – som vill förbjuda abort och samkönade äktenskap – och inte lika liberal som Ron Paul – som vill lämna FN. Han attraherar de ”vanliga” republikanerna; inte de konservativaste, inte de liberalaste.

Den kanske intressantaste kandidaten är Ron Paul; en drygt 70-årig nyliberal som inte räds att uttrycka sina åsikter och som står för en sannerligen modig utrikespolitik. Som liberal är det svårt att inte se Paul som den bäste av de republikanska kandidaterna. Även om hans åsikter i vissa frågor är lite väl extrema, och även om han har en historia något befläckad av rasismanklagelser, hyser han många åsikter som man kan känna igen sig i som Centerpartist; federalism, decentralism, mer makt åt individen, mindre makt åt staten, självbestämmanderätt och låga skatter. Han vill öka de federala nivåernas beslutandemakt och minska den centrala beslutsmakten, då han menar att de 50 delstaterna är väldigt olika varandra.

Oavsett vad som händer skall det bli intressant att följa händelseutvecklingen. Förmodligen har varken Paul eller Santorum en chans på nationell nivå, då de antas har för lite att sätta emot Obama (Santorum är för konservativ, Paul för liberal), men den första caucusen är ändå traditionellt viktig och det ligger prestige i att vinna den. Vinner Romney första caucus har han ett klart försprång gentemot andra kandidater som satsar mer på kommande caucus, som Gingrich, Perry och Huntsman. Den som vinner i natt är inte per automatik republikanernas presidentkandidat, men det får helt klart intressanta följder på resten av beslutsförloppet.

 

Fan vad bra Sverige är (ibland)

När man lyssnar på Studio Ett idag förstår man hur lyckligt lottad man trots allt är att vara född i Sverige. Visst finns det massa skit, konstiga politiker och en förskräcklig jantelag. Men dessutom finns en acceptans gentemot andra människor som saknas på många andra ställen.

Man fick följa 21-åriga Marko från Belgrad i Serbien, som kom ut som homosexuell när han var 18. Sedan dess har han misshandlats, både fysiskt och psykiskt, blivit utstött från samhället och fått utstå ungefär samma samhällelig acceptans som pedofiler eller farliga våldtäktsmän har i Sverige.

Acceptansen för HBT i Serbien är extremt låg. En stor del av den serbiska befolkningen anser att homosexualitet är en sjukdom som måste stoppas, och det finns stora högerextrema grupper som aktivt bekämpar homosexualiteten, gärna genom att ta till våld. Att delta i serbiska Pride är i det närmaste samma sak som att utsätta sig för misshandel.

Marko och alla andra homosexuella i Serbien gör något jäkligt modigt och viktigt. Det är sådana som dem som får situationen att förändras, som gör att situationen blir drägligare. Samma problem har funnits i förmodligen alla länder. Nya tillströmningar anses som läskiga, och bör bekämpas. Allt som inte är som det har varit är lite läskigt. Modiga förgrundsfigurer är extremt viktiga för att förbättra läget, så grymt jobbat Marko, med flera!

Jag blir extremt imponerad över människor som sätter sitt liv på spel för att förbättra världen. I Sverige behöver du inte längre göra detta, för även om homosexualitet fortfarande är nytt, konstigt och lite jobbigt, så har vi kommit betydligt längre än vad exempelvis Serbien har gjort. All eloge till alla er som vågar kämpa för förbättring, det är riktigt modigt!

(Och jag hoppas verkligen att Billström håller portarna öppna för Marko och hans vänner om de inte kan bo kvar i sitt land.)

Händelserik morgon

Det här har helt klart varit ett händelserikt dygn, förmodligen ett av de mer händelserika det här året. Gårdagen började med att Václav Havel, Tjeckoslovakiens sista och Tjeckiens första president, av Carl Bildt beskriven som en av vår tids allra största européer, avled efter en längre tids sjukdom. Därefter följde morgonen med två kanske inte så chockerande men fortfarande omvälvande händelser: Nordkorea meddelar att Kim Jung Il avlidit, och Victor Muller begär Saab i konkurs.

Vad som ska hända med Nordkorea är alltid en lika intressant fråga. Sedan kommunismens fall 1990 har totalitär stat efter totalitär stat, kommunistisk stat efter kommunistisk, fallit: Östtyskland föll, Sovjetunionen föll, Albanien föll, och säkert flera som är värda att uppmärksammas. Men Nordkorea står fortfarande kvar. Under arabiska våren har stora delar av världens diktaturer känt marken skälva. Men Nordkorea har fortfarande stått kvar. Vi nås av rapporter om svält, massfångläger, inhumana levnadstillstånd, och så vidare, och så vidare. Men befolkningen har ändå inte lyckats störta Kim Jung Il och hans familj.

Egentligen vet vi inte mycket om Nordkorea. De rapporter vi nås av kommer antingen från flygbilder, eller från Nordkoreas statsmedia, som bland annat menar att Kim Jung Il är vida ansedd hela världen runt som en av de bästa ledarna. Amnesty och andra människorättsgrupper försöker kontinuerligt släppa rapporter om situationen i landet, men fortfarande, egentligen vet knappt någonting.

Förmodligen kommer situationen inte ändras. Personer som har träffat efterträdaren, Kim Jung Un, säger att han är i det närmaste en reinkarnation av sin far: samma temperament, samma åsikter, samma kroppshydda, samma utseende.. Listan kan göras lång. Man kan alltid hoppas på det bästa, men sannolikheten att regimen i världens mest slutna land nu skall falla är oerhört liten. Det är inte omöjligt att det blir en orolig tid, men tyvärr kommer det nog dröja innan kanske världens mest slutna land slutligen får känna frihetens vindar svepa genom landet.

Vad som ska hända med Saab är förhoppningsvis lättare att säga. Vad vissa vänstermänniskor än vill säga fungerar marknaden bäst när marknaden får råda. Saab har inte lyckats hålla sig à jour med konsumenternas efterfrågan, och därför har folk inte köpt bilarna. Visst har det funnits en traditionalistisk minoritet som köpt Saab nu eftersom de alltid har gjort så, men det är inte en tillräckligt stor del för att få företaget att gå runt. Det här har inte varit något nytt, utan är ett problem som har funnits länge. Att vi kan vara ytterst glada över att Maud Olofsson vägrade köpa upp företaget med staten, något som Vänstern ville, är ett faktum. Vi hade sett en ny Facitkatastrof. Men äntligen, ja jag vågar säga äntligen, har företaget slutligen begärts i konkurs.

Självklart lider jag med alla anställda, alla som inte får löner, och alla som nu blir arbetslösa. Men de hade blivit utan lön och arbetslösa när det än hade gått under, och ett statligt övertagande hade bara skjutit upp problemet och ökat kostnaderna för skattebetalarna. Jag har länge ansett att man borde börja arbetat preventivt: utöka antalet vuxenutbildningsplatser på Komvux i Trollhättan och dess omgivningar, förbättra småföretagarpolitiken och kämpa för att ta tillvara på den kompetens som har funnits i företaget. Till vilken grad det har gjorts kan jag inte svara på, men nu har företaget begärts i konkurs, och om det slutligen upphör lär vi få se hur kapabelt Sverige är att handskas med den här sortens problem.

Det har, som sagt, varit en mycket händelserik morgon, som förmodligen kommer fungera som startskott på en händelserik tid. Det ska bli väldigt intressant att följa hur det hela utvecklas. Man kan ju alltid hoppas att vi ser en fallen kommunistdiktatur och ett konkursförklarat Saab, och ibland har man tur! Det känns åtminstone som att det finns väldigt många människor som skulle förtjäna lite tur. Vad som verkligen händer får framtiden utvisa.

Följ min blogg med Bloglovin