Václav Havel, Sommartankar

Václav Havel, Sommartankar

Hur tar man ett land från kommunism till liberalism, från diktatur till frihet och från planstyrning till marknadsekonomi? Hur gör man det utan att samhället kollapsar, och hur hanterar man friheten så att man undviker en moralkollaps?

1991 gjorde den dåvarande tjeckoslovakiske presidenten Václav Havel ett försök att besvara frågorna, i en tämligen unik skrift som till svenska översatts som Sommartankar. Den amerikanske översättaren, Paul Wilson, menar att det är enastående att en president lyckas skriva ett testamente under sin tid vid makten som är så tydligt och vackert. Los Angeles Times och New York Times argumenterar längs samma linjer.

Havel lyckades inte med allt han föresatte sig. En del av hans idéer framstod i praktiken som märkliga. Utvecklingen i landet idag hade han förmodligen varit tämligen missnöjd med. Havels arv verkar, i tjeckisk politik, ganska begränsat. Boken är dock oerhört vacker, framförallt sett till många av de utmaningar som den västerländska demokratin står inför idag.

Inspirerades Fukuyama av Havel när han i The End of History argumenterade för att kommunismens fall innebar historiens slut, och den ultimata segern för den västerländska demokratin? Ingen aning – men för Havel framstod kommunismens fall som ideologins död, och det viktiga var att använda friheten till att befästa demokratin, marknadsekonomin och självständigheten. Marxismens frånvaro måste just förbli ideologins frånvaro. Med det känns skillnaden mellan Fukuyama och Havel känns helt plötsligt inte gigantisk.

I det första kapitlet ägnar Havel många tankar åt hur man ska bevara medmänsklighet, moral och humanitet efter kommunismens fall. Inte för att något av det just fanns under kommunismen, men för att den ”frihetschock” som Havel menar uppstår efter att den makt som förtryckt folk i decennier försvinner för många blir svår att hantera. Kommunismen, skriver han, har skapat människor som är själviska, avundsjuka och hatiska. En politisk moral och moralisk politik behövs i bryggan till demokrati och självständighet. Kommunismen besegrades genom liv, med tankar och med mänsklig värdighet – med ordet som vapen, och den fria tanken som energi. Den mänskliga värdigheten förblir det viktigaste vapnet för att bevara friheten. Om man bara ser värdighet som en superstruktur av produktionsfaktorer kan man aldrig förstå politisk makt genom värdighet. Värdigheten uppnår man genom att vara genuin. Genom att frångå strategi, taktik, spelregler och inövade gester: genom att vara sig själv. Genom att vara direkt och genom att vara fri.

Faktum är att han till och med riktar en direkt uppmaning till människor som – kan man kanske säga – är som han själv. Om ditt hjärta är på rätt ställe och om du har värdighet så är ditt öde att bli politiker. Om du dessutom inte vill ha makt så är det i politiken du hör hemma.

Politiken måste fostra en kultur, en kultur i den bredaste bemärkelsen. Det som kännetecknar nationens andlighet, traditioner och intellekt. Kulturen är det som håller människor samman i en icke-perfekt värld, och någon perfekt värld existerar inte. Men staten ska inte skapa kulturen, eller betala för den. På sin höjd bör staten finansiera bevarandet av kulturarv, kyrkor och bibliotek. Resten bör lämnas upp till marknaden, till värdiga medborgare. Värdiga medborgare som engagerar sig i samhället, utan ideologiska övertygelser. Post-politik känns kanske rimligt som begrepp.

Kultur är också att känna sig hemma. Att känna sig hemma i sin utbildning, sin uppfostran och sin sociala miljö. I sin ort, sitt land och i Europa. När alla behandlas lika av staten och staten bygger på medborgarskapet kan vi alla finna hem i civilsamhället, i kulturen och i värdigheten. Staters, regioners och länders självständighet fungerar bara om de härleds från den enda genuina självständigheten: den enskilda människans.

Kampen mot nationalismen menar Havel bör föras just genom medborgarskapet, konstitutionalismen. När den etniska samhörigheten blir sekundär därför att nationen är primär kommer känslan av etnisk tillhörighet också tappa i kraft. När civilsamhället är mångfacetterat därför att människor är mångfacetterade besegras den etniskt burna nationalismen. På samma vis är Havel skeptisk till att partier får stort inflytande. Civilsamhället begränsar nationella tillhörigheter, men för starka partitillhörigheter kan verka på bekostnad av samhällets bästa. Framförallt skapar det en situation där valen blir det viktigaste och inte vad man genomför. För att ett land på väg mot demokrati och självständighet ska kunna genomleva övergången på ett ordnat vis måste människor känna tilltro till nationen i första hand, för att olika grupper inte ska ställas mot varandra. När politiken blir sakpolitisk och inte ideologisk kommer människor verka för att föra landet framåt.

Därför bör också ekonomin lämnas till marknaden. Partier kämpar för sin egen vinning därför att de inte förstår bättre; politiker begränsar ekonomin till det sämre därför att de inte förstår bättre. Det känns som en Havel-flört med Aristofanes nidbild av Sokrates som sträcker huvudet ovan molnen för att försöka se gudarna när han gör narr av politiker som tror att det går att planera ekonomin. Havels erfarenheter gör honom övertygad om att marknadsekonomin är det enda som fungerar, därför att det är det enda som speglar livets essens och komplexitet: ”försöket att ena alla ekonomiska enheter under en enda monstruös ägares auktoritet – statens – och att underställa allt ekonomiskt liv till en central röst som menar sig själv vara smartare än livet själv är en attack på livet självt.” Det är ett tecken på människans hybris. Havels attack mot kommunismen är central: ”kommunistisk ekonomi föddes ur en arrogant, utopisk rationalitet som lyfte sig själv över alla andra.”

Däremot inte sagt att marknadsekonomin är alltings mening. Marknaden måste liksom politiken ha en sorts moral. Men den kan inte politiken befästa. Vissa saker behöver staten bestämma även om ekonomin, men mindre och mindre. I början kan en del politik behövas för att kunna ”bära bördan av vår nyligen vunna frihet”, men den måste växa bort.

Att hitta Tjeckoslovakiens hem är också att hitta Tjeckoslovakiens plats i Europa. När järnridån föll föll det som förhindrade en total europeisk unifiering. Med järnridåns fall kan Europa för första gången i historien att bli ett samhälle helt ”förenat i mångfald”. Västerländsk demokrati och västerländska värden kan spridas över hela Europa, och tillsammans bidra till att ännu tydligare stärka den transatlantiska länken. Tjeckoslovakien vill påbörja ett ”återvändande till Europa”, i vad som är början på ”United States of Europe”. Havel drömmer om en europeisk konfederation där Helsingforsprocessen är garant, där Nato ansvarar för säkerheten, där Europarådet utgör dess politiska centrum och där en gradvis växande europeisk gemenskap är det som driver på. I en sådan plats vill Tjeckoslovakien hitta sitt hem.

I det hemmet har gränserna inom den europeiska gemenskapen blivit allt mindre viktigare. Allt mer makt har lämnats över till supranationella institutioner, och människor, tjänster, varor och pengar rör sig fritt över gränserna. Men nationernas identitet bör ändå bevaras. Det handlar inte om att kämpa mot varandra, utan att prata med olika röster. Varje europeiskt land, menar Havel, har sin egen särprägel som gör landet värt att försvara – men det är just det som berikar Europa, olika instrument i den europeiska orkestern. Tjeckoslovakien vill Havel göra till en de distinkta röster ”som den europeiska kören utgörs av.”

Havel gjorde gott om misstag som president, och hans bok är emellanåt både naiv och vacklar i sin tydlighet. Historien var inte död och är det inte nu heller, och vi behöver fortfarande kämpa för ideologier – vare sig Havel vill det eller inte. Det är förståeligt att en som kämpat mot marxism stora delar av sitt liv är skeptisk till ideologier, men ideologier kombinerat med pragmatism behöver inte utgöra någon fara. Snarare är ryggradslösa politiker kanske något att hålla avstånd till.

Samtidigt visar Havel, liksom Macron gör idag, att det går att bli populär genom statsmannamässighet, genom moral, trevlighet och direkthet, genom att prata om EU- och Europafrågor, och genom att ena människor över partigränser snarare än att befästa partiers olika makt.

Till syvende och sist vill jag bara säga att det var en väldigt läsvärd bok, som fortfarande har relevans om man funderar över moralens plats i politiken, politikens plats i samhället och samhällets plats i Europa.

Dags för en ny svensk Macron

Idag kunde man höra mig diskutera om det är dags för en ny, svensk, Macron, tillsammans med bland annat Carl Rudbeck, i Nordegren & Epstein.

I april anordnade CUF och LUF gemensamt en resa till Paris för att kampanja för Macron. Jag är ett inbitet Macron-fan, och tycker Sverige har mycket att lära av den nye franske presidenten. Och dessutom att fler svenska politiker borde lyfta EU-frågor betydligt högre på agendan.

Däremot tror jag inte att det svenska politiska systemet borgar för en svensk Macron i valet 2018. Jag tror inte det kommer segla upp ett halvkänt, karismatiskt, populärt namn som för en ny rörelse kommer få en majoritet i riksdagen. Det är möjligt att jag har fel, men jag är pessimistisk.

Men jag är inte pessimistisk när det kommer till möjligheten för svensk politik att lära sig av Macron. Att föra en politik som förenar människor, att göra det på ett karismatiskt men ändå statsmannamässigt sätt, att undvika käbbel och att prata om Sverige och Sveriges plats i Europa, det skulle nog göra det möjligt för alla svenska mittenpartier (C, L, S?) att skjuta i höjden ordentligt.

Lyssna här så kan ni göra er en egen bedömning:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/900303?programid=4058

Jag skrev tidigare i veckan en artikel på Europaportalen om att Sverige faktiskt, genom Macron, kan påverka EU på riktigt. Den kan ni hitta här:

https://www.europaportalen.se/2017/05/debatt-sverige-har-stora-mojligheter-att-paverka-eus-framtid