Cementträdgården – fångar tidens era?

I varje given tid finns det några författare som, oftast bara i ett eller högst ett par, verk, lyckas sätta fingret på en hel tidsanda. Inte bara genom handlingen, utan rakt igenom: i språk, struktur, berättarteknik, teman, motiv. När man stöter på en sådan bok kan man, även om man inte ens har levt när boken är skriven, känna att dess anda tätnar kring en och blir verklig. Inte på något metafysiskt eller magiskt plan, utan genom att boken triggar ens fantasi på ett så verklighetstroget sätt att man kan tycker sig kunna föreställa sig hur det var att traska runt på jordklotet just då.

Så känner jag när jag läser Auden och Isherwoods tidiga verk. Då blir 20- och 30-talets Storbritannien och Tyskland levande. Det har hjälpt mig att förstå tidsandan kring, bland annat, Weimartyskland och fascism, bättre än någon historiebok. Farväl till Berlin, till exempel, på många vis _är_ 1929-33 i Berlin. Sinnebilden av tidseran på 300 sidor.

Samma känsla har jag när jag läser Ian McEwans tre tidigaste verk, Cementträdgården, Främlingars tröst och Tiden och barnet. Det är rakt igenom obehaglig läsning som efterlämnar vakna nätter av rädsla för mardrömmar, men så vackert och stilistiskt fulländade, och så pekfingersäkra på brittiskt 60- och 70-tal, att håren reser sig på huden. Därför var det så fascinerande att skriva Wikipedia-artikeln om Cementträdgården, för i studierna för artikeln kunde jag sätta ord på mina tankar och känslor när jag läste verket första gången.

Synd bara att McEwan tyvärr inte har lyckats bevara sin skärpa. Men det drabbar väl många författare, viljan att skriva fler verk än man har kapacitet att skapa kvalitet av.

Har ni några exempel på sådana verk?

Annonser

Var är Erasmus idag?

Jag fick Augustpristagaren i facklitteratur, ”Gutenberggalaxens nova” av Nina Burton, i födelsedagspresent av mormor och morfar. Till slut har jag lyckats läsa ut de fascinerande 350 sidorna.

Jag slås framförallt av hur tanken om Europa existerat, funnits, livliggjorts och utmanats då (1500-tal) som nu och genom de sekel som har flutit däremellan. Vi tror ibland att tanken om Europa föddes med EU, men tanken om Europa har existerat åtminstone sedan renässansen, och människor har ansträngt sig kraftigt för att få Europa att arbeta åt rätt och inte fel håll, det vill säga krig och fördärv. Att EU kanske är det effektivaste och hittills längst fungerande sättet att få till stånd det på är väl dock däremot sant.

Jag slås också av Erasmus ständiga vilja att föra samtal och resonera snarare än att debattera och domdera. Humanismens grundkärna, behovet av att förstå och analysera, känns i en twitterera ibland avlägsen. Samtidigt är det kanske någonstans i botten det som kännetecknar Europa? Om vi någon gång ska bli enade i mångfald (EU:s officiella slogan) är det kanske hit vi måste leta oss igen: det lågmälta, stilistiska samtalet. Ibland känns det som att retorik och pedagogik skulle behöva bli en viktigare del av undervisning och politisk diskussion. Budskapet är viktigt, men det är faktiskt också viktigt hur budskap framförs, och hur man för en dialektisk diskussion.

Den sista funderingen är över Erasmus arv idag. Burton (författaren) resonerar i slutet över Erasmus inflytande på modern tid, och konstaterar att han fortsätter att påverka allt som skrivs i Europa. Samtidigt är den sista konkreta arvtagare hon nämner Stefan Zweig (som dog på 30-talet), innan hon nämner Erasmus-programmet – men ledsamt konstaterar att få Erasmusstudenter nog vet vem Erasmus var och varför programmet kallas såsom det görs.

Var finns Erasmus anda i modern kulturell, filosofisk och intellektuell debatt? Vem företräder det lågmälta, stilistiska samtalet? Dels är det en retorisk fråga – men också en av djupaste intresse, för jag skulle gärna läsa moderna författare som verkar i någon form av Erasmus-arv.

Stort tack också Lillemor och Pelle för en fantastisk födelsedagspresent. Den bär jag med mig länge.