Den tidige och den sene borgaren

Inom modern litteraturvetenskap finns det ett namn som är hatat och älskat: Franco Moretti, professor vid Stanford. Våren 2014 läste jag en sommarkurs i världslitteratur (detta besynnerliga försök till ämne) vid universitetet i Göttingen. Två av professorerna som undervisade på plats råkade i luven på varandra ordentligt. Anledningen var just en debatt om denna professor: Franco Moretti.

Moretti var en av de första att börja använda sig av digital humaniora, metoder av kvantitativ forskning inlånade från socialvetenskapen. I sitt ‘literary lab’ på Stanford har han i ett antal böcker och texter räknat ord, bokstäver, analyserat syntax och tempus, och så smått skapat ett eget litterärvetenskapligt fält.

Vi läste några av Morettis texter i Göttingen. Igår läste jag ut hans senaste bok, The Bourgeois: between history and literature. Vissa recensioner verkar hävda att detta är ett sensationellt bidrag till den moderna litteraturvetenskapliga debatten, och att om man accepterar hans metoder skulle det innebära en helt ny riktning att gå för litteraturhistoriska analyser. Kanske är det att slå på lite väl stora trummor, men det är en helt klart intressant bok.

Moretti hävdar någonstans tidigt i verket att borgaren, ‘the Bourgeois’, försvann någon gång i takt med industrialiseringen och kapitalismens stora genombrott. Med borgarens försvinnande försvann också de ideal som borgaren stod för, vilket lett till den kreativa förstörelse och ohållbara utveckling som kapitalismen under 1800-talets senare hälft och 1900-talet bidragit till. Att Moretti skriver i radikala vänstertidskrifter är kanske inte med detta uttalande speciellt förvånande, inte heller att han kallar sig själv marxistisk litteraturvetare. Genom boken återkommer han också ideligen till citat av vänsterideologer som Lukács och Marx. Inom akademin är ju det dock inget speciellt ovanligt, och visst kan man (om man inte själv tillhör denna fåra) finna intressanta akademiska texter i de humanistiska fälten ändå.

När Moretti så har konstaterat att borgaren försvunnit ger han sig in i de litterära verken för att hitta svaren på frågorna ‘hur’ och ‘varför’. Detta gör han genom fem kapitel: ‘Working Master’, främst en analys av Robinsin Crusoe; ‘Serious Century’, med en lång diskussion om strävan att vetenskapligt, analytiskt och problemlösande författa realistiska verk; ‘Fog’ där han diskuterar det viktorianska beslöjandet av obehaglig kunskap; ‘National Malformations’ med en utblick från det centrala Storbritannien till övriga Europa, och slutligen ‘Ibsen and the Spirit of Capitalism’, som väl torde förklara sig självt.

Efter dessa kapitel drar han slutsatsen att det verkar ha funnits två typer av borgare, en i industrialiseringens tidiga skede, en i dess sena. Den tidiga borgaren är en realistisk, noggrann, modest och nyttosökande människa i periferin som helst håller sig för sig själv och sköter sitt egna (Robinson Crusoe som exempel känns ju inte som ett extremt märkligt val). Romanerna om dessa borgare är skrivna med en analytisk prosa. I det andra kapitlet, om det seriösa århundradet, konstaterar Moretti:

Isn’t it curious that one of the most popular books on earth has nothing in it to make anyone laugh or cry? Yet I think, with some confidence, that you never did either over any passage in Robinson Crusoe.

Det seriösa, det analytiska, det vardagliga är det viktigaste. Känslorna tonas ner. Användbarheten, rationaliseringen och verkligheten är det viktiga. Arbetet är viktigare än talangen – Flaubert i ett nötskal, ett annat exempel på den tidiga borgaren.

I den senare viktorianska eran fanns det en stor skepsis mot den snabba kulturella framfarten. Den realistiska romanen från denna tid omfattar borgerligt leverne och konservativa åsikter. Kunskap, i takt med att 1800-talet lider mot sitt slut, blir något farligt, något man ska vara rädd för. Detta, menar Moretti, är väsensskilt från de tidigaste borgarna, som levde i en upplysningstid där mannens viktigaste ägodel var kunskapen: Robinson Crusoes totala brist på rädsla när han bestämmer sig för att industrialisera sin ö är något annat än de viktorianska romanernas moraliserande adjektiv (precis som vanligt använder Moretti tempusanalyser, räknar ord, förekomster av vissa typer av ordklasser och vilken syntaktisk struktur meningar har för att bevisa sina teser). I Heart of Darkness vill Marlow hellre leva i mörkret än att beskåda det läskiga ljuset och Tennysons hypotaxi menar han bevisar att man under 1800-talets slut var rädd för kunskapens farliga låga. I ett industrialiserat samhälle behövs bara kunskap i den grad den är användbar. Överflödig kunskap är farlig.

Därmed når vi också fram till den sene borgaren, det industrialiserade samhällets härskare. Den tidiga borgarens analytiska prosan har ersatts med ‘world-transforming metaphors’. Borgaren har blivit den dominerande klassen, den kreativa förstöraren. I Ibsen läser Moretti ut borgarens förlust: ‘den goda Bürger kommer aldrig ha styrkan att motstå den kreativa förstöraren’.

Den kreativa förstöraren besegrar borgarens främsta dygd: ärligheten. Den ärlighet som skulle rädda världen från dess undergång. Nu hoppar Moretti på ett lite nytt tåg. Den tidiga borgarens analytiska prosa, menar han, representerar ‘den kapitalistiska historiens prosa’. Flaubert, Defoe, Baudelaire, de skildrar det samhälle som varit, som man befinner sig i, detaljerna i den kapitalistiska världen. Conrad, Ibsen, sena realistiska författare skildrar ett sätt att vara på i världen. De skildrar ‘den kapitalistiska utvecklingens poesi’. De skildrar världens förändring och människans förändring i den. Och eftersom ärlighet aldrig kan vara något annat än retrospektivt, aldrig kan existera i futurum, aldrig kan existera i skildringen av en föränderlig tid, uppstår en motsägelse. I litteraturens värld kan den sene borgaren inte skildras som ärlig, eftersom ärlighet aldrig kan vara en del av en progressiv utveckling. Ibsens styrka, menar Moretti, ligger i att han observerar detta, observerar borgarrealismens kraftlöshet när den tvingas möta den kapitalistiska megalomanin. Han observerar borgarens förlust. Förlusten av de borgerliga värdena. Industrialiseringens kreativa förstörelse, av såväl världen som kulturen.

Att Morettis tillvägagångssätt retar upp folk är knappast förvånande. Eric Hayot hävdade i Göttingen att Moretti bidrar till humaniorans död i sitt försök att rättfärdiga den genom kvantitativa metoder. Andra hävdar att kvantitativa analyser av litterära texter är direkt ofruktbara, eftersom enbart den kvalitativa läsningen kan säga något om komplexiteten i människoskapade texter. Litteraturvetenskapen och den kontinentala filosofin har länge stått nära varandra, och läser man en essä av, säg, Said, Deleuze eller Spivak, är det något helt annat än Morettis fokus på syntax, grammatik och ordräknande. Pragmatisk som jag är kan jag inte riktigt förstå bråket de två ståndpunkterna emellan, eftersom det känns som att kvantitativa och kvalitativa läsningar kan säga helt olika saker, som båda är intressanta. Dessutom skulle Hayot kunna ägna sig åt fruktbarare saker än att klaga, som att likt Christopher L. Hill skriva kvalitativa texter som visar på brister i Morettis resultat.

Desto intressantare ändå är frågan om Morettis slutsatser, och vad man kan säga om dem. Borgarens död och industrialiseringens framväxt som anledningen till att världen håller på att gå åt skogen. Kapitalistens megalomani i marknadsekonomins tidevarv.

Det märks, som tidigare konstaterat, att Moretti har en vänstervriden syn på ekonomin och den moderna historien. Visst finns det vissa företag som man kan undra om de inte har tappat kontakten med verkligheten i sin vilja att expandera på alltings bekostnad. Det hade även en moralfilosof som Adam Smith konstaterat: inte heller Smith gillade megalomani. Egoism, ja, i den mån man verkar för största möjliga nytta åt sig själv, eftersom en värld där alla är nyttiga är en så god värld som möjligt. Men kapitalistisk megalomani hade också Smith vänt sig mot.

Problemet är ju dock att Moretti förutsätter att all kapitalism och marknadsekonomi efter industrialiseringen är en ekonomi av megalomani och vilja till förstörelse. I min värld hade han kunnat skala ner något på de delarna för att ge en mer objektiv beskrivning. Å andra sidan är det väl inte märkligt att jag inte rakt igenom håller med en marxistisk litteraturvetare.

Dessutom hade han gärna fått ge en definition av kreativ förstörelse, eftersom han själv inte riktigt verkar ha hängt med på vad det innebär.

På ett kort ställe tidigt i verket noterar han dock att det tragiska med borgerlighetens förlust mot kapitalistens framfart är förlusten av den bildning som var så väsentlig för den tidige borgaren i upplysningens tidevarv. Med Dickens (om än ett märkligt exempel) och moderna TV-serier beklagar han ‘infantiliseringen’ av kulturen som industrialiseringen har bidragit till. Jag vet inte om jag skriver under på att det är ett resultat av industrialiseringen (bildningsboomen under delar av svenskt 1900-tal i Sverige torde väl vara ett motexempel, kanske (något jag inte har funderat nämnvärt på)), men som en kulturnörd kan man ju tycka att det är tråkigt hur bildningsidealet även idag verkar ha fått sig en ordentlig törn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s