Om fotografin

För en månad sedan hade Centerpartiet partistämma. Jag fastnade på SVT:s fina duk. Väl hemkommen ägnade jag ett tag åt att försöka abstrahera en bild ur filmsekvensen, ett skrytexempel på att jag visst hade visats upp inför alla TV-licensierade apparater (som stått på just då, och haft en betraktare).

Omedelbart upplevde jag svårigheterna med att abstrahera en bild ur en film. Jag såg ju bra ut på filmen. På bilderna blev jag så ofantligt ful! Grimaser. Stängda ögon. Förvridet minspel. Tics jag inte ens tänkt på. Jag blev frustrerad. Förskräckt. Herregud, tänkte jag. Tänk att jag kunde se ut erictalaritvså.

Sen tänkte jag inte mer på det.

På biblioteket härom dagen fastnade jag framför en liten skrift av Sara Danius, Proust – Benjamin. Om fotografin. Jag har läst den förr, när jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap. Men jag kände för att läsa den igen.

Det är en nätt liten skrift, 40 sidor lång. Som titeln säger handlar den om fotografiteori, och hur vissa delar av Prousts mastodontsvit påverkat flera av de tunga fotografiteoretikerna under 1900-talet – bland andra Walter Benjamin.

Nu tänkte jag på mina avbilder igen.

Såhär citerar hon Benjamin:

Är man van vid att om också i grova drag inregistrera hur folk går, så har man förvisso ingen aning om hur de tar sig ut i den bråkdel av en sekund då de påbörjar ett steg.

Tänk! Jag var inte först med mina djupa betraktelser, kanske inte ens med min frustration. Benjamin i sin tur ligger nära Proust. Proust fascineras över exakt samma sak. Tänk, att det kan vara samma sak som ser ut, den som i ett levande system blir en vacker helhet, och den som i ett bevarat ögonblick visar sin fulaste sida.

Danius börjar en fotografihistorisk odyssé genom Benjamins och Prousts verk. Intressant, som vanligt. Jag tror inte Danius kan skriva ointressant.

Fotografidelarna av min C-uppsats handlade bara om fotografi som de framkommer i litterära texter. Jag läste inte in mig på fotografiteori speciellt mycket. Jag läste inte Benjamin, jag läste inte Barthes, jag läste inte Kracauer (även om det främst är film). Jag läste inte ens Proust (jag har alltid tänkt att jag tar På spaning efter den tid som flytt och dess 223 romaner när jag är pensionär). Jag läste helt andra teoretiker. Kanske borde jag ha läst mer, men en C-uppsats är som sagt en C-uppsats och en doktorsavhandling är något annat.

Jag tror att jag lyckades fånga essensen av fotografiteorin. Jag hittade fantastiska modernistiska texter om kamerans misslyckande. Om hur kameran förändrar vårt sätt att se världen. Om hur fotografiet korrumperar. Om hur fotografiet minns. Om hur fotografiet inte minns.

Jag hittade texter om kameran som pistol: om fotografiet som förvandlar subjekt till objekt, fråntar hen dess röst och framställer en kopia (en reproduktion med Benjaminsk terminologi). Fotografiet som en lögn. Fotografiet som aldrig någonsin lyckas uppställa något mer än en partikulär bild av verkligheten, en liten bit, ett synsätt. Om faran med att tro att fotografiet skildrar det verkliga och egentligen något mer annat än en subjektiv bild av hur verkligheten skulle kunna vara.

Därför blir jag konfunderad när Danius skriver kameran till skillnad från ”det mänskliga ögat [är] kallt och mekaniskt. Det opererar utan urskillning, arbetar utan vare sig tankar eller minnen och tyngs inte av en historia av antaganden. Kameran talar sanning.” Framförallt den sista delen. Kameran talar sanning.

Ja, kameran tar över rösten från det objektifierade subjektet. Kameran visar det verkligheten inte visar. Kameran ställer upp en annan, en alternativ verklighet. Kameran talar åt objektet. Vi tolkar objektet genom det kameran säger. Men talar kameran sanning?

På ett sätt konstaterar Danius själv att hon kanske dragit en förhastad slutsats. ”Den mekaniska blicken bär på en dödsbringande kraft”, skriver hon. ”Allt som återstår en fantombild.” Egentligen en skräckversion. En antibild av det man tror sig ha sett. Eller, kanske inte en antibild. Men alltid något annat än det man förväntade sig att se.

Förvisso en annan verklighet. Jag trodde aldrig jag kunde vara så ful. Jag kommer nog aldrig bli fotomodell, jag är heller inte vanvettigt ful. Jag är ganska mittemellan (tror jag?). Som levande system är jag ganska mitemellan-snygg. Men på den pausade bilden! Ack. Vilken chock.

Det är en uppställning av en variant av verkligheten. Ett sätt att se verkligheten på. Kameran är ett annat sätt att se på än ögat. Kameraögat och det mänskliga ögat ser inte samma sak. Det mänskliga ögat ser det levande systemet. Kanske inte heller sanningen. Men att kameran talar sanning? Jag tror inte det.

Jag trodde åtminstone inte det när jag skrev min C-uppsats. Jag kom fram till att Christopher Isherwoods berättare i Goodbye to Berlin medvetet far med osanning när han säger att ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”. Han skildrar inte verkligheten, utan han framkallar, uppställer, ett litterärt fotografi som är upp för betraktaren att tolka. Fotografiet är inte verkligheten.

Jag tror att Isherwoods nära vän Auden kom fram till något åt samma håll när han skrev sin dikt ”I Am Not a Camera”:

The camera records
visual facts: ie.,
all may be fictions.

Flash-backs falsify the Past:
they forget
the remembering Present.

Kameran skildrar fakta. Det är viktigt att konstatera! Det är bitar ur verkligheten. Det är absolut sådant som har hänt. Men det är inte allt som har hänt. Kameran talar en del av sanningen, men inte hela. Att helt och hållet lita på fotografiet är att få en förvrängd världsbild. Det är att tro att det som kan vara fiktion, ”may be fictions”, är verkligheten. Näppeligen.

Det är nog också egentligen enda sättet jag kan förklara att jag blev så hejdlöst ful på mina avbilder. Fotografiet blev en liten bit av verkligheten, men tack och lov inte hela mitt levande system!

Nä, jag tror inte på tolkningsföreträden. Den som har den bästa tolkningen vinner. Bäst fakta vinner. Den som bäst lyckas tolka fotografiet – grattis. Du talar inte hela sanningen, men åtminstone något åt det hållet.

Min tolkning av bilderna på mig är bäst. Inte för att jag har tolkningsföreträde, utan för att jag har bäst tolkningar. Sunda argument når alltid längst.

Europas Ellis Island

i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden

men genom att göra det var vi säkra på att ha fått de två ord att eka som ligger i själva hjärtat av detta långa äventyr: två mjuka ord, oersättliga, labila, undflyende, som oupphörligt återkastar varandras växlande ljus, och som är kringflackande och hopp.

Filmskaparen Robert Bober och författaren Georges Perec är båda judar av polsk härkomst. De har båda vuxit upp i andra länder, ingen av dem har polska minnen.

Båda bestämmer sig på 70-talet för att tillsammans spela in en film. Filmen går knappt att få tag på. Däremot gav Modernista (vilka annars?) 2007 – trettio år senare – ut Ellis Island, den poetiska text som (trots att man knappt kan tro det när man läser den) Perec skrev som grund för filmen.

Filmen skildrar Ellis Island, den ö utanför New York där uppemot 10 000 flyktingar passerade om dagen under mer än 30 år, sammanlagt 16 miljoner människor, människor som när de passerat ön slutat vara emigranter och blivit immigranter, människor som blivit av med sitt förflutna och fått en ny identitet.

de hade avsagt sig sitt förflutna, sin historia,
de hade övergivit allt för att komma hit och försöka
leva ett liv som de inte haft rätten att leva
i sitt fosterland
och de stod nu inför en obeveklig slutpunkt

Perec är medveten om att han inte kommer att kunna skildra hur det kändes. Vad det innebar. Men han vet att han kan dra paralleller, och han vet det eftersom han är en jude i exil, omfamnad av ett nytt land och utesluten ur sitt fädernesland. Han vet att han kan skildra Ellis Island därför att den betyder samma sak för de som aldrig kom dit som för de som fick komma därifrån, in i det USA som var Eldorado: därför att Ellis Island är platsen av ingenting, ”platsen för frånvaron av platser, icke-platsen, ingenstans”. Därför att den är en föreställning med upplevelser som långsamt tynar bort. Därför att man i platsen för frånvaron av platser kan skildra det han vill skildra:

det jag, Georges Perec, har kommit hit för att undersöka
det är kringflackande, splittring, diaspora.

Han vill skildra en plats som inte är reserverad för någon, utan en plats som ”tillhör alla dem som av intolerans och misär drivit bort och fortfarande driver bort från det land där de växte upp.”

En plats som man kom till som flykting och lämnade som amerikan, med orden ”välkommen till Amerika” upprepade av en tjänsteman i immigrationsdepartementet. Ellis Island gjorde invandringen ”officiell, institutionaliserad och så att säga, industrialiserad.” Det var ”en sorts fabrik som framställde amerikaner, som omformade utvandrare till invandrare, en fabrik av amerikansk typ, lika snabb och effektiv som en slakterifabrik i Chicago.” Man stoppade in vem som helst och ut kom en amerikan. Processen tog två minuter per person. Det mesta av det formella hade avhandlats under överresan. Rederierna var tvungna att ta ansvar för emigranterna.

Man rådde en gammal rysk jude att ta sig ett riktigt amerikanskt namn som immigrationsmyndigheterna inte skulle få några svårigheter att transkribera. Han frågade en anställd vid bagageutlämningen om råd och denne föreslog Rockefeller. Den gamle juden upprepade gång på gång ”Rockefeller, Rockefeller” för att vara säker på att inte glömma av det. Men många timmar senare, när tjänstemannen frågade om hans namn så hade han glömt och svarade på jiddisch ”Schon vergessen” (redan glömt). Och så blev han inskriven med det sant amerikanska namnet John Ferguson.

Denna historia är kanske för bra för att vara sann, men det spelar i grunden ingen roll om den som är sann eller inte.

Man lämnade familj, släkt, vänner, identitet, bakgrund. Ofta till och med namn. Man fick en ny identitet, ett nytt namn, ett nytt land. En ny nationalitet. Och man var välkomnad.

I sann Perecsk anda (även om verket är väldigt o-perecskt) kommer långa uppräkningar. Det gör det för att han vet att han inte kan skildra ett levnadsöde. Han kan inte skildra vad det innebär att få en ny identitet. Han kan inte skildra hur det var att resa med tusentals människor under havsytan på en båts nedre däck; eller hur det var att pressas in med tusentals personer i samma situation på en liten ö i ett främmande land.

Men han kan kolla på alla saker, han kan räkna järnmuttrar och byggnader på Ellis Island och hur många miljoner som emigrerade från Nederländerna och Sverige och Bulgarien och Irland och han kan i uppräkningarna förmedla det som inte går att beskriva, skriva runt det oförståeliga och därigenom göra det förståeligt. Eller: genom uppräkningarna åtminstone ge skenet av att man kan förstå vidden av det man inte kan förstå.

10 000 människor om dagen passerade Ellis Island.

16 miljoner på trettio år.

De blev välkomnade.

”i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden”

Det gick en gång.

Jag är övertygad om att det är fullt möjligt igen.

Amerika har stängt gränserna.

Ryssland har stängt gränserna.

Australien har stängt gränserna.

USA byggde sin identitet genom platsen för frånvaron av platser.

Det finns många öar i Europa där vi kan göra samma sak.

Det märkliga är hur Perec på 70-talet kunde skriva en text som blev så oerhört aktuell 40 år senare.

Och att Modernista som vanligt ger ut det som ingen annan ger ut och som det är så oerhört viktigt att det ges ut.

Tänk om Lampedusa, Samos eller Chios kunde bli Medelhavets Ellis Island.

Tebordsteknik

forster-a-room-with-a-viewDet senaste året har jag ägnat mycket tid åt att läsa verk av Auden och Isherwood. En av de saker som förenar bägge herrarna är deras kärlek till E. M. Forster. I ett år har jag läst om hur förträfflig Forster är. Först nu har jag satt mig ner och faktiskt läst något av honom.

Jag tog tag i en bok av Forster i bokhyllan på biblioteket, den enda som fanns inne. A Room With a View. Tydligen hans mest optimistiska. Handlingen är lätt och ganska tråkig. Ung kvinna på semester i Italien med äldre kusin. Blir antastad (läs: kindpussad) av ung man. Katastrof tycker kusinen. De flyr.

Väl tillbaka i England, den unga kvinnan förlovar sig med en tråkmåns. Den unga mannen från Italien dyker upp, förlovningen bryts och hon gifter sig med honom. Omgivningen gråter floder.

Nu har jag avslöjat hela handlingen, men på ett så tråkigt sätt att ingen förhoppningsvis avskräcks från att läsa romanen. Handlingen är tämligen simpel. Det är inte där Forsters förtjänster ligger. Såhär skriver Isherwood i Lions and Shadows:

Forster’s technique is based on the tea-table: instead of trying to screw all his scenes up to the highest possible pitch, he tones them down until they sound like mother’s-meeting gossip. […] In fact, there’s actually less emphasis laid on the big scenes than on the unimportant ones: that’s what’s so utterly terrific.

Isherwood sätter fingret på Forsters stil. Eller, det gör förvisso Forster själv. ”I’ve come for tea and for gossip” konstaterar en gäst till huvudpersonens hushåll. ”It is a wonderful opportunity, the possession of leisure.”

Forsters storhet ligger sannerligen inte i svulstig handling. Folk spelar tennis, dricker te, går på promenader och badar i sjöar. Livet har sin gilla gång i ett konservativt landskap, men mörka skuggor framträder: framtiden, utvecklingen, förändringen. Det är lätt att dela upp karaktärerna i två huvudgrupper: de som menar att sakernas tillstånd bör bestå, att det edwardianska samhället bör fortskrida – eller de som menar att saker bör förändras, och att tiden bör bli ny.

I samhällsuppdelningen vet män och kvinnor var de har varandra. ”Men don’t gossip over teacups.” Skvallret är för kvinnor. Män är beskyddare, patriarker. En sådan man är den unga kvinnan förlovad med. ”He’s the type who’s kept Europe back for a thousand years. Every moment of his life he’s formning you, telling you what’s charming or amusing or ladylike, telling you what a man thinks womanly; and you, you of all women, listen to his voice instead of to your own.”

Han är upprätthållaren av samhällsordningen. Han är det som ser till att allt utvecklas organiskt, eller inte alls. Han är den som håller inte bara kvinnor i schack, utan även män: för visst är det så att inte bara det ena könet drabbas av inskränktheten. Ett samhälle som så tydligt styrs av sociala krav låter varken mannen eller kvinnan leva som de vill. Mannen fängslas i patriarkens roll, kvinnan i den undertrycktas.

Här kommer titeln in; här kommer den övertydliga tematiken in. Kvinnan vill ha ett rum med en utsikt. Hennes förlovade vill helst ta bort fönstret. Han säger: ”I had got an idea—I dare say wrongly—that you feel more at home with me in a room. […] I connect you with a view—a certain type of view. Why shouldn’t you connect me with a room?” Kvinnan är i mannens fångenskap. En man som dessutom beskrivs som ”mördande” i mänskligt sällskap. Det enda han kan hantera är böcker och tavlor.

Mannen stipulerar kvinnans villkor, men mannen stipulerar sina egna. Friheten gäller enligt mannen för det ena könet; men de mörka skuggorna är i annalkande, och tiderna förändras. När förlovningen bryts förklarar den besvikne mannen att han för första gången har insett att kvinnan har en egen röst, en egen kropp, en egen personlighet. För första gången inser han att han har haft att göra med ett annat subjekt och inte ett objekt. När han för första gången har vaknat är det redan försent.

Då har kvinnan redan övergett honom, och gått tillbaka till den unge florentinske mannen. Samhället tar avstånd från uppbrottet. Det nya paret förskjuts. Men de är lyckliga, lyckliga tillsammans. Återigen den övertydliga metaforiken: de två mot världen. Framtiden närmar sig och konservativa landsortsbor står kvar på sina egna barrikader och kämpar mot luftslott.

Är det förtjänstfullt? Tebordstekniken är behaglig och lättsam. Inget är svårt att förstå. Inget är överpoetiskt. Det mesta är tjattrigt skvaller. Ibland säger en präst eller en författare något lite djupare. Ibland inträffar en längre naturbeskrivning. Ibland går tiden långsammare, ibland går den snabbare. Men det mesta lunkar på. Det kommer släktingar på besök, bråkas med grannar och traskas på vägar. Ibland går man i kyrkan. Som Isherwood sade: ”there’s actually less emphasis laid on the big scenes than on the unimportant ones: that’s what’s so utterly terrific.”

Jag känner mig ändå lite besviken. I min värld bemästrade Isherwood tebordstekniken i Farväl till Berlin. Där är det oväsentliga i centrum. Det händer inget viktigt. Det är det totalt oviktiga som är viktigt. Det är det som gör romanen stor. I den här romanen händer heller egentligen inget viktigt, men det oviktiga känns inte heller det viktigt. Tematiken är slående lättförståelig. Händelseförloppet förstår ett småbarn. Vändningen på slutet förutsägbar.

Ändå är det en kärleksfull roman. Det känns som att det är skrivet med värme, lätthet, enkelhet. Omtanke. Komedi. Det är roligt. Satiriskt. Det drivs hejdlöst med samhällets konventioner. Ibland kanske inte romaner behöver vara storslagna eller svårförstådda. Ibland kanske det räcker med kärlek, värme, enkelhet, glädje och en enkel intrig. Och massvis med te.

Nu har jag druckit upp mitt te.

Godnatt.