Vita kränkta män

Skrev en debattartikel igår med anledningen av hoten mot somalierna i Forserum. Det verkar ha varit lite jobbigt för vissa.

Alldeles nyss ringde en mycket upprörd vit äldre man från Bankeryd med dolt nummer. Han förstod inte hur ”negrer som mig” kunde försvara somalierna (!?), precis som att det var somalierna som gjorde något fel när de blev misshandlade.

Det är ett konstaterat faktum, enligt flashback, att bara en procent av ”dem” jobbar, och det ända de gör är att begå våldtäkter och klättra i träd. Just därför bör man göra ”pojkstreck” mot dem. Det innefattar misshandel, för lite stryk får man väl ändå tåla. Det är det liksom ingen som har dött av. Däremot borde de utvisas om de så gott som rör ”svenskar”.

Dessutom var det viktigt att peka på att han inte var rasist för i Sverige får man säga vad man vill. Såsom att alla somalier bara klättrar i träd, att Sverige snart består av 50% apor och att de ägnar sin fritid åt våldtäkter.

Gissa vilken chock han fick när jag svarade nej på frågan om jag själv är en ”sån där jävla neger”. Då blev jag helt plötsligt en trevlig pojk som skulle kämpa på.

Gosh.

Här är förresten debattartikeln: http://jnytt.se/nyhet/49170/dags-att-ta-itu-med-rasismen

 

Annonser

Fördömande

I egenskap av distriktsordförande för CUF i Jönköpings län vill jag kraftigt fördöma agerandet mot Forserums somaliska invånare. Barnen har tvingats stanna hemma från skolan eftersom de inte har kunnat garanteras säkerhet. Barn har misshandlats, somaliska föreningens lokal har fått krossade glasrutor tre helger i rad och folk vågar inte gå ensamma på gatorna. För ett år bodde 160 somalier i Forserum; idag bor 60 kvar.

”Vi flydde från ett land i krig och så blir man utsatt för det här i det fredliga Sverige, säger Abdula Abdi Dhinbil.”

CUF Jönköping kommer ALDRIG acceptera detta. Nu måste Nässjö kommun ta tag i saken och garantera alla somalier säkerhet. De ska inte behöva flytta.

Samtidigt vill jag visa mitt oerhörda stöd för Forserums somalier. Och till facebookgruppen ”Ja till somalier i Forserum”.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jonkopingsnytt/somaliska-barn-tas-ur-skolan

Några tankar om Pride

När jag skriver det här sitter jag på tåget upp mot Stockholm Pride, för att delta i ett panelsamtal. Jag har inte massvis med Prideerfarenhet, men har ändå konstaterat att det finns ett gäng saker jag hade gjort annorlunda om jag hade varit arrangör.

Tidigare i somras hade jag förmånen att besöka Minneapolis Pride (jag skrev en rapport därifrån som man kan läsa om på Centerns HBT-nätverks sida, här: <http://www.centerpartiet.se/person/hbt/Nyheter/Dates/2012/6/Rapport-fran-Twin-Cities-Pride/&gt; ). Jag överväldigades över vilken fantastisk festival Twin Cities Pride är (Pride i Minneapolis-St Paul heter så). Det finns framför allt två saker som särskiljer Stockholms från Minneapolis festival: Minneapolis har inget inträde och det råder alkoholförbud (överallt förutom på ett visst område).

Detta bidrar till ett klimat och en öppenhet som drar till sig betydligt fler målgrupper än vad jag upplever att pride i Stockholm gör. I Minneapolis stöter man på barnfamiljer, kyrkor, pensionärer – alla som stöder HBTQ-rörelsen, till skillnad från Stockholm, där jag upplever att det närmst har blivit till en klubb för inbördes beundran, där man dock inte beundrar varandra så mycket utan mest klankar ner på att andra har ”fel” visioner.

Den sista tiden har debatten varit hård. Vänsterextremister tar över Pride heter det å ena sidan, å andra att Pride måste breddas och ta upp andra samhällsfrågor. Jag kan uppleva att festivalen mer har blivit ett slagträ för att manifestera sina åsikter än en vecka där alla kämpar för acceptans för HBTQ-personer.

Det finns en ganska stor skillnad i HBTQ-aktivism mellan USA och Sverige i allmänhet. Nästan alla high school, universitet och college i USA har en ”gay straight alliance”, en grupp där alla, HBTQ såväl som hetero, träffas, umgås, och kämpar för acceptans. I Sverige har vi – om man har tur – HBTQ-studenter eller något i den stilen. Vi har inte samma inklusion och samma gemenskap för alla som kämpar för HBTQ-personernas sak.

Och det tycker jag går igen i hur Stockholm Pride och Twin Cities Pride är utformade. Stockholm Pride har mer blivit som en klubb för inbördes beundran för de redan övertygade, och inte en festival för att visa att vi minsann också är människor. Vi har en ganska hög acceptans i Sverige, en acceptans som USA på många ställen inte har. Vi har nått ganska långt, även om vi inte är framme. Vi måste fortsätta att kämpa, men snälla, gör det inte genom att radikalisera, polarisera och politisera frågor som vi alla måste kämpa för. Jag är övertygad om att sådana steg kommer göra att vi skjuter oss själva i bakfoten snarare än att uppnå högre acceptans. Låt Pride bli en vecka där alla som stöder vår sak får komma, och där vi tillsammans visar att vi är människor som alla andra. I alla fall jag tror att vi vinner betydligt mer på det än att försöka omkullkasta hela samhället på en gång.

Ps. Gilla sidan ”Wipe Out Homophobia” på Facebook. Där tycker jag vi har ett klockrent exempel på hur man går tillväga för att göra slut på homofobin. Ds.