Varför Staffan Danielsson har fel

Idag skriver Staffan Danielsson, riksdagsledamot för C, på DN Debatt att ”Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. I en ganska lång debattartikel, som han också kommenterar på sin blogg (http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/04/ensamkommande-under-18-ar-dn-debatt.html), vill han lyfta sakfrågan om huruvida

Sverige ska fortsätta att ta emot ett betydande antal unga män över 18 år, regelmässigt med asylskäl, och behandla dem som barn under 18 år med de effekter på antalet och på mottagningskostnaderna som jag har redovisat. En ensamkommande från berörda länder som efter åldersbestämning bedöms vara över 18 år kommer med stor sannolikhet att beviljas uppehållstillstånd i Sverige vilket är bra. Men har inte Sverige både en rätt och närmast en skyldighet att utifrån kraven på likabehandling och förutsägbarhet säkerställa att män över 18 år mottas som sådana och inte som barn?

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt tycker att det är modigt att lyfta frågorna. Svensk migrationspolitisk debatt tenderar att bli ytterst polariserad, och få som inte förespråkar sverigedemokratisk politik lyfter problem med den migrationspolitik som förs.

Däremot blir jag mycket beklämd över slutsatsen. Artikeln har att göra med ensamkommande flyktingbarn, en grupp människor med mycket stora problem. De flyr från sina hemländer helt ensamma, utan hjälp av vuxna, och kommer till länder de tidigare aldrig satt sin fot i. De lider ofta av psykiska problem, är isolerade och behöver mycket hjälp. Det är möjligtvis den grupp i samhället som behöver absolut störst stöd.

Att då insinuera att Sverige skulle behöva minska antalet asyl till dessa grupper eftersom EU-snittet är lägre är väldigt beklagligt. Det är inte Sverige som skall minska antalet asyl, utan övriga EU som måste öka.

Som ett liberalt parti med humanistiska grunder måste det vara självklart att ha en öppen och generös flyktingpolitik, och sträva efter att nå så långt mot fri invandring man bara kan komma. Där har vi den ideologiska utgångspunkten och anledningen till varför Staffan, ur ett centerpartistiskt perspektiv, har fel.

Men sen finns det en annan aspekt. I sann sverigedemokratisk anda är kostnaderna som tas upp som motargument. Det är en väldigt simpel argumentation, som dessutom felar på många punkter. Givetvis finns det en kostnad av att ha en generös flyktingpolitik, men alternativkostnaden av att ha en sträng flyktingpolitik tas sällan upp. Det är mycket svårt att beräkna vad den generösa flyktingpolitiken bringar in för samhället, men det är likväl en aspekt som måste lyftas.

Jag har ganska nära kontakt med många ensamkommande flyktingbarn. De går på samma skola, bor i närheten, eller rör sig i samma kretsar. Den erfarenhet som det ger att konversera med dessa grupper är ofantlig. Det utbyte man får av att umgås med ensamkommande flyktingbarn är väldigt givande. I regel är det, även om de ofta har psykiska problem, mycket starka människor, som med rätt mottagande skulle kunna bidra med väldigt mycket till samhället.

Att dessutom se det otroligt starka civilsamhälle som arbetar frenetiskt för dessa barns skull är mycket glädjande. Allt från gymnasieungdomar som ägnar sina kvällar åt språkundervisning, till sportklubbar, fritidsklubbar, fosterfamiljer, lärare, och alla möjliga, som kämpar för att göra de ensamkommande flyktingbarnens liv bättre. Det går med största sannolikhet inte att beräkna vad de betyder för svenska samhället i ekonomiska termer, men att minska antalet ensamkommande flyktingbarn i Sverige skulle förmodligen få otroligt negativa konsekvenser för hela samhället.

Centerpartiet måste alltid värna om människan, oavsett om den bor i Somalia, Sverige, USA eller Kina. Människan måste alltid sättas före systemet, och alla som vill arbeta och bo i Sverige måste på sikt kunna göra detta. Danielssons debattartikel är trots sin längd väldigt innehållslös, och vad han egentligen är otydligt. Om det han vill få fram är att Sverige har en för generös flyktingpolitik är jag glad att jag och Centerpartiet tar kraftigt avstånd från detta.

Annonser

Tillägnat Justin Aaberg och alla andra åtta som tog självmord

Jag snubblade idag återigen över en artikel som publicerades andra februari i Rolling Stones, och som jag inte har läst sedan dess. Artikeln heter ”One Town’s War on Gay Teens”, och handlar om hur lokala politiker och skolan i ett distrikt i Minnesota lett till en kavalkad av självmord bland unga HBT-personer. Förmodligen är detta den text som har påverkat mig mest någonsin, och jag gråter floder varje gång jag läser den.  (den finns här: http://www.rollingstone.com/politics/news/one-towns-war-on-gay-teens-20120202)

Det började med att 13-åriga Sam Johnsson tog självmord. Under de två följande åren tog ytterligare åtta elever sitt liv, i ett och samma distrikt – Anoka-Hennepin, i Minnesota. De flesta av dessa var, eller troddes vara, HBT. Och allt beror på skolorna, de lokala politikerna (vilket de såklart förnekar) – och den som konserverat hela området – hyperreligiösa Michelle Bachmann. Den lokala baptistkyrkan menar att ”homosexuality is a form of mental illness caused by family dysfunction, childhood trauma and exposure to pornography – a perversion curable through intensive therapy”. Bachmann, som kommer från området, menar att homosexualitet är ”a form of ”sexual dysfunction” that amounts to ”personal enslavement.””

I hennes anda skapades det en lokal grupp som lobbade för att man över huvud taget inte skulle få nämna något som har med HBT att göra, och fick i hälsopolicyn som skoldistriktet drev igenom skrivelsen att ”homosexuality not be taught/addressed as a normal, valid lifestyle” (policyn kallas ”No Homo Promo”).

22 november 2009 tog 15 år gamla Aaron Jurek självmord, tredje självmordet i distriktet på tre månader. Efter jullovet kom det fjärde självmordet – Nick Lockwood, mobbad för sin läggning. Sen kom det femte, Kevin Buchmann, och det sjätte, 15 år gamla July Barrick – också retad för sin läggning, dröjde inte länge. Han hade dessutom fått en ”Jag hatar July Barrick”-sida tillägnad sig på Facebook.

I mars 2010 hamnade den öppet bisexuella Brittany på sjukhus i en vecka efter ett självmordsförsök. Därefter bytte hon skola i tron att det skulle bli bättre. Första dagen fick hon följande sagt till sig:

”Hey, Brittany, I heard your friend Sam shot herself,” one began.

”Did you see her blow her brains out?”

”Did you pull the trigger for her?”

”What did it look like?”

”Was there brain all over the wall?”

”You should do it too. You should go blow your head off.”

Hennes anmälningar ledde såklart ingenvart.

Efter många klagomål började ”No Homo Promo” hamna i blåsväder. Istället byttes det ut mot den mycket vaga skrivningen ”Anoka-Hennepin staff, in the course of their professional duties, shall remain neutral on matters regarding sexual orientation including but not limited to student-led discussions.” Som alla förstår hade lärarna ett mycket lätt jobb framför sig.. Lärare vågade inte ingripa. Vid ett tillfälle blev en lesbisk tjej så mobbad – framför lärare som inte ingrep – att hon försökte begå självmord.

9 juli 2010 tog 15 år gamla Justin Aaberg självmord. På mobilen fanns en konversation med en vän:

😦

What’s wrong

Nothing

I can come over

No I’m fine

Are you sure you’ll be ok

No it’s ok I’ll be fine, I promise.

Läs även här: http://www.queerty.com/teenager-justin-aaberg-killed-himself-over-gay-bullying-his-mom-wont-let-anyone-forget-20100914/

Tammy Aaberg is the mother of 15-year-old Justin Aaberg (pictured), the Anoka High School student in Minnesota who hanged himself after suffering the torment of high school bullying, and after breaking up with his boyfriend. “These kids, they just hate themselves,” says Tammy, whose son came out at age 13, and whom she didn’t know was suffering so bad inside. “They literally feel like they want to die. So many kids are telling me this.”

Efter självmordet har hon blivit en av områdets starkare kritiker. Justin Aaberg var en blond, glad kille som ”hade gjort misstaget” att komma ut som homosexuell. Efter detta började dock saker hända. Begravningen blev en manifestation för de homosexuellas sak. Lärare började bryta mot policyerna. En lärare sa att ”The story I hear repeatedly is ‘Nobody else is like me, nobody else is going through what I’m going through.’ That’s the lie they’ve been fed, but they’re buying into it based on the fear we have about open and honest conversations about sexual orientation.”

Tammy Aaberg började ställa sig på barrikaderna:

 ”What about my parental rights to have my gay son go to school and learn without being bullied?”

Men anti-HBT-rörelsen gav sig inte.

”Youth who embrace homosexuality are at greater risk [of suicide], because they’ve embraced an unhealthy sexual identity and lifestyle,”

Värst av allt är Barb Anderssons svar:

[Barb Andersson is] blaming pro-gay groups for the tragedies. She explained that such ”child corruption” agencies allow ”quote-unquote gay kids” to wrongly feel legitimized. ”And then these kids are locked into a lifestyle with their choices limited, and many times this can be disastrous to them as they get into the behavior which leads to disease and death,” Anderson said. She added that if LGBT kids weren’t encouraged to come out of the closet in the first place, they wouldn’t be in a position to be bullied.

Och skolan vågade inget göra.

”Based on all the information we’ve been able to gather, none of the suicides were connected to incidents of bullying or harassment.”

Läsåret 2010-2011 hade över 700 elever mentala problem. Många av dem hade försökt begå självmord eller var deprimerade. Så fort högtalarna ljöd trodde man ett nytt självmord hade inträffat, vilket också hände när Cole Wilson var den åttonde att begå självmord.

Efter Justins självmord stämde Brittany tillsammans med några andra skoldistriktet. No Homo Promo ersattes av en policy om att lärarna inte fick säga något om sin egen åsikt i kontroversiella ämnen alls vilket ogillades både av konservativa – Gayrörelsen vann – och HBT-förespråkarna, som tolkade ”kontroversiella” som HBT. Policyn ersattes återigen av en ny.

Skoldistriktet menar att man har ”porträtterats orättvist”:

We understand that gay kids are bullied and harassed on a daily basis,” and that that can lead to suicide, Carlson says. ”But that was not the case here. If you’re looking for a cause, look in the area of mental health.” In that sense, the district is in step with PAL. ”How could not discussing homosexuality in the public-school classrooms cause a teen to take his or her own life?” PAL asked Rolling Stone in an e-mail, calling the idea ”absurd,” going on to say, ”Because homosexual activists have hijacked and exploited teen suicides for their moral and political utility, much of society seems not to be looking closely and openly at all the possible causes of the tragedies,” including mental illness. Arguably, however, it is members of PAL who have hijacked this entire discussion from the very start: Though they’ve claimed to represent the ”majority” opinion on gay issues, and say they have 1,200 supporters, one PAL parent reported that they have less than two dozen members.

Tammy bestämde sig för att bli en HBT-aktivist och hjälpa homosexuella tonåringar.

Because there’s one group of kids who can’t afford to live in denial, a group for whom the usual raw teenage struggles over identity, peer acceptance and controlling one’s own impulsivity are matters of extreme urgency – quite possibly matters of life or death.

I Anoka-Hennepin har man startat upp Gay Straight Alliance i Sams ära. ”It’s a place of freedom, where I can just be myself,” säger en. En annan säger att det räddat livet på henne. Fortfarande känner sig två av 19 säkra i skolan.

”What this GSA means to me, is: In sixth grade my, my only friend here, committed suicide.” The room goes still. He’s talking about Samantha. The boy starts to cry. ”She was the one who reached out to me.” He doubles over in tears, and everyone collapses on top of him in a group hug. From somewhere in the pile, he continues to speak in a trembling voice: ”I joined the GSA ‘cause I wanted to be just like her. I wanted to be nice and – loved.”

Det finns få artiklar som har påverkat mig mer än Rolling Stones-artikeln, och ingen som etsat sig fast så i mitt minne. Förmodligen är det något jag alltid kommer ha med mig; berättelsen om hur nio tonåringar begick självmord, ett tjugotal försökte, och hundratals var deprimerade på grund av konservativa religiösa nötter, lokala politiker och en skola som inte såg till eleven. Men också elevernas kamp, de underbara föräldrar och vuxna som finns som stöd, och att allt går att förändra.

Det är inte lätt att leva som HBT. Jag har aldrig sagt öppet att jag är homosexuell. De flesta har förstått det i alla fall, och jag har aldrig haft någon lust att ”komma ut”. Det är inget man ska behöva göra 2012. Men att ständigt höra glåporden mot bögar, alla som använder det som ett skällsord, eller som bara skämtar om det utan att tänka på de man faktiskt skämtar om. Snälla, sluta. Även om det inte är så illa ställt som det är i Anoka-Hennepin i Minnesota får man alltid höra negativa kommentarer om sin läggning. Ofta av folk som inte tänker på det. Försök att tänka på vad ni säger. Kalla inte varandra för ”jävla bögar”. På samma sätt som man inte säger ”dampbarn” eller liknande. Det kanske är roligt mellan er två, och ni kanske inte tar illa upp. Men ni vet aldrig vilka som är i er omgivning. I Anoka-Hennepin tog nio tonåringar på mindre än två år självmord för att de inte blev accepterade av samhället. Låt aldrig det hända igen.

Såhär skrev en om Justin Aaberg:

Please know that there are so many people in this world who are sane and accepting, and that every single one of those people have emotions which reflect yours. Whether we learn of tragedy, such as this, or of success in overcoming intolerance, we are here and we feel the same emotions. You are not alone. If you sometimes feel you can’t find us, shout, and we will come.

Jag kommer finnas där när någon ropar. Jag hoppas att du gör det med, oavsett om du är homosexuell, heterosexuell, queer eller vad sjutton som helst. Och att du tillhör den gruppen som är ”sane and accepting”, och att du hjälper till att göra världen en bättre plats för alla minoriteter.

Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans

Ps.

Kolla på dessa videor.

http://www.youtube.com/watch?v=xOMPpTkTCsA

http://www.youtube.com/watch?v=Jyd4JgL80TY&feature=related

Ds.