Regeringen sviker sina löften

För ett tag sedan skrev jag ett utkast till en debattartikel om signalspaning. Sen föll den i julglömska, tills jag nu återfann den bland alla dokument. Jag tänkte att jag ändå kunde passa på att publicera den här.


Den 8 december i år klargjorde Beatrice Ask att hon hade för avsikt att arbeta fram en uppgörelse med Socialdemokraterna om att tillåta att SÄPO och Rikskriminalpolisen ansöker om signalspaning. Detta hade sedan den mycket kontroversiella FRA-lagen från 2009 enbart regeringen kunnat ansöka om. Ask menar att det här är nödvändigt för att bekämpa internationell terrorism, och att exempelvis självmordsbombaren i Stockholms nätverk av kontakter hade kunnat utredas om detta tillämpats från början. Socialdemokraterna och regeringen träffade en överenskommelse om att en så kallad ”parlamentarisk integritetskommission” skall tillsättas för att utreda de olika integritetsaspekterna av utökningen av signalspaningen.

När FRA-lagen efter mycket om och men gick igenom 2009 var det efter att man hade lovat att en ändamålsglidning inte skulle ske och att enbart regeringen skulle få tillgång till information från FRA. Efter bara två år visar man hur seriöst man tog på det löftet, i och med att en ändamålsglidning nu har skett, och att nu inte bara regeringen kommer att ha tillgång till FRA. Självklart är det här ett demokratiskt problem; hur skall vi kunna lita på våra riksdagspolitiker om de tar så lättvindigt på ett löfte bara två år efter att löftet gavs? Hur mycket är ett löfte egentligen värt?

Men lika mycket är det integritets- och rättspolitiskt problem. Över hela världen ser vi hur desperata riksdagar, kongresser och regeringar inför olika regleringar av vad som är grunden i en demokrati. I USA försöker kongressen rösta igenom SOPA (en slags internetcensur), i Italien bestämde man sig tack och lov för att rösta ner den censurerande DDL (efter mycket om och men) och i Ungern genomförde man en mycket kontroversiell medialag. I Sverige rättfärdigar man inskränkt integritet och demokratiförminskande lagar med att en person sprängde sig själv i Stockholm förra året. Självklart är det ett stort problem att det över huvud taget inträffade, det borde det aldrig ha gjort.

Men att försöka råda bot på personers vilja att inskränka vår öppenhet och demokrati genom att inskränka just vår öppenhet och demokrati är inget annat än en oxymoron med total avsaknad av logik. Efter skotten på Utøya i somras gick Jens Stoltenberg, Norges statsminister, ut och sa att Norge tänker bemöta attacken med öppenhet. Vi kan nu ledsamt konstatera att den svenska regeringen valde rakt motsatt taktik med ökade inskränkningar i integriteten som följd. Vi kan vidare konstatera att mitt ungdomförbunds moderparti Centerpartiet tyvärr ger avkall på sitt värnande om den personliga integriteten och liberalismen, trots att medlemmarna tydligt gjorde sin röst hörd om i vilken riktning man ville gå på partistämman.

Det är lätt att ta till argumentet att det trots allt är för befolkningens och säkerhetens bästa att utöka övervakningen av ett lands medborgare. Men vad skapar vi för problem för framtiden om vi börjar övervaka medborgarna? Vad händer om vi utökar signalspaningsmöjligheterna, om ett antidemokratiskt parti gör inträde i riksdagen? Vi vet inte hur framtiden ser ut, och gör bäst i att inte veta för mycket om vad befolkningen i ett land gör. Hur vet vi att ett nytt IB inte uppstår, som utnyttjar tekniken till att registrera folks åsikter eller liknande handhavanden?

Det finns en rad stora problematiska aspekter gällande integritet vid en utökning av signalspaningen. CUF anser att FRA-lagen i sin helhet kränker den personliga integriteten alldeles för mycket, och att den bör ersättas av en spaningslag som inte alls är integritetskränkande. Var individ i Sverige bör få känna att den lever sitt liv utan att staten blandar sig i det, och att man har rätt till en personlig sfär som ingen får tränga in i ovanifrån. Att inskränka på det här området är ytterst att inskränka varje individs egen personliga sfär, och att börja blanda sig i människors privatliv. Det bör vi som politiker inte hålla på med.

Annonser

Svar till Pålsson Syll

Igår skrev Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, en synnerligen förvirrande artikel med titeln ”Näringsministern är sin järnlady trogen” på Expressens debattsida. Ungefär hela debattartikeln, liksom Pålsson Sylls tidigare, har gått ut på att svartmåla Lööf som en thatcheristisk nyliberal.  Det är inte första gången det händer. På SVT Debatt skrev han i augusti att:

Centerpartiets valberedning idag lät meddela att man föreslår Annie Lööf till ny partiordförande ställer partiet inför en stor risk att få en partiledare med synnerligen unkna människo- och samhällsideal. Man riskerar också ett cementerande av den nyliberala strömkantring partiet genomgick under Maud Olofsson. Därför borde de riktiga centerpartisterna se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare.

Det är alldeles uppenbart att Pålsson Syll har ett horn i sidan till Annie Lööf. Och visst, man har horn i sidan till folk. Jag gillar inte Jimmie Åkesson, och har svårt för Åsa Romson. Så fungerar människan. Men att man, med en professur i ryggen, går ut, i debattartikel efter debattartikel, med ihåliga argument och en rappakaljaargumentation utan dess like, och svartmålar en halmdocka som inte existerar är oförsvarbart, och jag hoppas att Pålsson Syll snart blir av med en professur, då det är uppenbart att han inte vet vad han talar om.

Pålsson Sylls taktik går ut på att kontinuerligt upprepa ett antal floskler som han har fastnat för. Några exempel på dessa floskler är:

  • Annie Lööf är nyliberal och iskallt egoistisk. Han skriver till exempel såhär:

    Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

  • Annie Lööfs största idoler är Thatcher och Ayn Rand

Låt oss nu ta dessa i tur och ordning. För det första har han aldrig definierat vad nyliberal är. Paradoxalt nog skriver han i en debattartikel på SVT Debatt från 1 september

Och just för att jag är forskare och inte vill göra avkall på vetenskaplig akribi vet jag också att en adekvat utläggning kring vad nyliberalism är kräver ett utrymme som det oftast inte finns plats för i debattartiklar.

utan att på något ställe definiera vad nyliberalismen innebär. Han har målat upp en gigantisk halmdocka som är så ihålig att den lättar från marken och flyger rakt upp i rymden utan att lämna ett enda ben på jorden över huvud taget. Han menar att forskare har fastställt att Lööf är nyliberal. Han länkar till två olika texter. Intressant att nämna är att båda texterna är skrivna av samma person. Denna person är en universitetslektor vid Lunds universitet – alltså inte ens en professor. Jag slår vad om att det var det enda han hittade när han inte lyckades hitta fakta för det själv.

Det närmaste man sen kommer en definition av nyliberalismen är följande:

Likaså att en politiker under de senaste åren gjort sig känd för att bland annat argumentera och i riksdagen motionera för ett införande av plattskatt (lägre skatt för höginkomsttagare), avskaffning av lagen om anställningsskydd, ett inskränkande av strejkrätten, införande av marknadshyror, utsäljning av SVT och SR, samt att Sverige bör gå med i NATO.

Inte många vettigheter i den här texten, men eftersom jag till skillnad från Pålsson Syll är mån om att vara tillförlitlig bemöter jag det i alla fall. Ja, hon har motionerat om platt skatt, tillsammans med Fredrick Federley 2009. Eller i alla fall om slopandet av statsskatten. För det första har detta över huvud taget inget att göra med hennes arbete som näringsminister eller partiledare. Sen kan man tillägga att platt skatt inte innebär att man per automatik är nyliberal. Island, som styrs av en socialdemokratisk regim, har infört platt skatt. Socialdemokrater är inte direkt några som gjort sig kända som nyliberaler, men har alltså på Island infört platt skatt.Till sist så är inte frågan om platt skatt inte något hon kommer att driva som partiledare. Hur resten av texten innebär att man är nyliberal kan jag för mitt liv inte förstå. Det är att gå i liberal riktning – ja. Men liberal och nyliberal är, tvärtemot vad Pålsson Syll verkar tro, inte samma sak. Att anse att regler som stänger ute ungdomar från arbetsmarknaden är skadliga betyder inte att man är nyliberal. Det som nyliberaler ofta förespråkar är införandet av en nattväktarstat. Hon har aldrig sagt att hon vill införa nattväktarstat, det har bara hennes motståndare sagt att hon vill göra. Hon står för en minskad stat – ja. Det är att vara liberal. Men nej, hon står inte för en nattväktarstat.

När han dessutom klumpar ihop Annie Lööf med konservatism förstår man att han har slut på ordentliga åsikter. Om det är något som Lööf inte är så är det att vara konservativ. Neoliberalismen kan ibland stå för en konservativ social politik, vilket man kan se hos en del republikanska företrädare i USA; abort-motstånd och motstånd till samkönade äktenskap, men en liberal ekonomisk politik. Det här är så långt ifrån Lööf man kan komma, som snarare är motsatsen: liberalare på det sociala än på det ekonomiska området.

Det borde räcka som bevis på att Annie Lööf inte är nyliberal. Hon är med största säkerhet Sveriges liberalaste partiledare (vilket inte är speciellt svårt att uppnå), men nej, hon är inte nyliberal. Att kalla henne nyliberalt egoistisk, med ”unkna människo- och samhällsideal”, är bara ett sätt att försöka svartmåla en halmdocka av Annie som inte existerar.

Så slutligen kommer vi till den andra floskeln som upprepas gång på gång på gång, att Annie hyllar Rand och Thatcher. Det här är ett klockrent exempel på när man tar saker ur sitt sammanhang. Hon har aldrig hyllat det klimat som Thatcher skapade, och har aldrig sagt att hon vill se ett Sverige som styrs av Randiska principer. Det hon har sagt är att hon hyllar tre kvinnor – Thatcher, Schyman och Karin Söder – för deras ledaregenskaper. Det faktum att hon nämner Schyman tillsammans med Thatcher borde stå som nog för att få folk att fatta att det inte är politiken hon eftersträvar utan att det är ledarskapet. Angående Rand har hon sagt att det är en av 1900-talets största filosofer. Det är inte samma sak som att säga att man står för exakt samma politik. Jag skulle vilja kalla Voltaire en av historiens största filosofer. För den sakens skull vill jag inte leva i en absolut monarki där kungen har ensam makt. Men fortfarande vill jag inte förringa Voltaires betydelse för filosofin och liberalismens framväxt.

Men som sagt. När man inte har något att gå på är det betydligt lättare att måla upp en halmdocka av det man inte gillar, och sedan låta den bli så ihålig av floskler att den lättar och lyfter från marken med båda fötterna, än att komma med konkreta angrepp på så pass duktiga politiker som Annie Lööf. Jag lider lite med Pålsson Syll, som inte verkar vara en bättre professor än så.

Centerpartist i Palestina

Uppmuntrar alla att läsa Annie Wernerssons artikel på Tidningen Verto om sitt besök i Palestina, och om bristen på liberaler som bryr sig. Förvånande att det bara verkar vara vänsterpartister som står upp för ett förtryckt folk, vilket är ett rykte som liberaler i de flesta andra fall har (och faktiskt gör)!

Såhär skriver hon bland annat:

Född och uppvuxen i ett centerpartistiskt hem i vilket jag har lärt mig om rätt och fel, kom jag till Palestina med öppna ögon redo att försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Förundrad och förvånad märkte jag att majoriteten av aktivisterna var från anarkistisk och kommunistisk bakgrund, och lika förvånade var dem över att få höra om min politiska bakgrund. ISM som organisation är partipolitiskt och religiöst obundet, trots detta fick jag redan den första veckan höra ”Du är nog den första centerpartisten i ISM:s historia”. Jag förstod inte alls vad partipolitik hade med försvarandet och solidariteten med ett förtryckt folk att göra, men fick fint förklarat för mig att det finns en tradition för vänsterpartier att stötta Palestina-frågan.
Jag rynkade på näsan och tänkte för mig själv ”jaha det var ju fint av vänsterpartierna att bry sig, men det betyder ju inte att allianspartierna inte bryr sig.” Så tittade jag mig omkring och till min besvikelse så märkte jag att var jag nästan ensam. Jag vill så gärna påpeka att försvarandet av mänskliga rättigheter och engagemanget för ett fritt Palestina borde vara starkt i alla partier. Kampen och solidariteten med Palestina är för alla, det handlar om människors lika rätt och värde. Du är välkommen du också!

Läs här: Ett besök hos Berlinmurens storasyster

Julavslutning i kyrkan?

Ska vi ha våra julavslutningar i kyrkan? ”Klart vi ska”, svarar Göran Hägglund.

Frågan har en tendens att alltid bli ett av de största tvisteämnena i juletider. Traditionalister och konservativa som menar att det är en tradition som måste följas, till skillnad från, enligt Hägglund, ”värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med resonemang om att personer med annan religion kan känna sig kränkta”, eller, kanske lite mer neutralt uttryckt, de som menar att kyrkan är ett religiöst högfäste där en sekulär skola inte bör vistas.

Svensk lagstiftning säger att staten och kyrkan ska vara åtskilda, och att utbildningen skall vara sekulariserad och utan religiösa inslag. Frågan om var gränsen egentligen går mellan sekulär skola och ”kristen skola” spårar nästan alltid ur till ett argument of the beard. Är det egentligen ett religiöst inslag att vistas i kyrkan, eller är det enbart en smidig avslutningslokal?

Väldigt förenklat kan man säga att Hägglunds motståndare vill lagstifta om att förbjuda avslutningar i skolan, medan hans anhängare vill lagstifta ”så att gamla traditioner inte förbjuds i rädsla för Skolverkets riktlinjer”. Alltså, lagstiftning för, eller lagstiftning mot. Lagstiftning, lagstiftning. Lagstiftning till vänster, lagstiftning till höger. Liberaler vill lagstifta, konservativa vill lagstifta, socialister vill lagstifta, alla vill lagstifta. Bara vi lagstiftar så blir det bra.

Men var tog decentraliseringen och självbestämmanderätten över? Nej, vi ska självklart inte tvinga alla skolor att fira avslutningen i kyrkor. För det första har inte alla skolor möjligheten att ha avslutningen i en kyrka, för det andra bör vi inte tvinga fram saker ovanifrån. Men nej, självklart ska vi heller inte förbjuda skolor från att fira avslutningen i kyrkor. Vi lever i ett sekulariserat land – och just därför bör vi hålla en neutral, sekulariserad lagstiftning. En där var skola får bestämma över vilken lokal man ska använda för julavslutning.

Eller är följande scenario, som bland annat känns igen från min skola, bättre: skolsalen används för julavslutning. Där sjungs kristna psalmer såsom Betlehems stjärna, Nu tändas tusen juleljus och Hosianna, och där håller skolprästen ett tal. Nej, det vill jag inte kalla en sekulariserad avslutning. Jag tycker att det är en rättfärdigad avslutning, så länge den är frivillig. Men en obligatorisk avslutning med följande inslag är inte sekulär, och inte heller rättfärdigad.

Och betänk sedan följande scenario: en kyrka används för julavslutning. Kristna psalmer såsom Betlehems stjärna, Nu tändas tusen juleljus och Hosianna sjungs, och prästen håller ett tal. Nej inte heller detta vill jag kalla en sekulariserad avslutning, och inte heller denna är okej om den är obligatorisk, medan jag kan tycka att den är rättfärdigad om den är frivillig.

Men snälla rara politiker, det är ju inte lokalen som är avgörande för hur avslutningen är eller inte. Lokalen är inget annat än en plats där avslutningen kan hållas. Det är innehållet som sprids i lokalen som är det som är av avgörande. Man kan hålla en helt sekulär avslutning i en kyrka, medan man kan hålla en osekulär avslutning i en skolsal. So far so good. Lagstifta inte mot avslutningar i kyrkan – vi kan inte tvinga skolor att välja vissa sorters lokaler.

Då kommer nästa fråga. Skall staten bestämma över innehållet? Ska vi tvinga avslutningen att vara sekulär, eller ska den få innehålla kristna psalmer och tal av en skolpräst? Den här frågan är egentligen mycket viktigare än om var avslutningen ska få vara någonstans. Är avslutningen på min skola okej? Ska vi få sjunga psalmen Nu tändas tusen juleljus? Varför har vi ens en skolpräst?

Men ja, avslutningen på min skola är okej. Och vi ska få sjunga psalmen Nu tändas tusen juleljus. På ett mycket viktigt villkor: att den är frivillig. Alla som känner sig stötta, kränkta, eller helt enkelt inte vill vara i en religiös atmosfär på något sätt skall få slippa. Att tvinga någon att lyssna på religiösa inslag i skolan är verkligen inte sekulärt. Men att staten och kyrkan idag är åtskild är ett faktum. De har ingen inrådan på varandra. Att då låta skolor erbjuda frivilliga avslutningar med vissa traditionellt kristna inslag är på intet sätt osekulärt. Det är snarare den enda rakt igenom liberala förhållningen till frågan.

Låt skolorna bestämma över sin avslutning själva. Låt eleverna välja om de vill gå på avslutningen själva. Och låt inte staten börja detaljstyra saker som egentligen inte ens är relevanta för staten att styra. Fram för decentralisering och självbestämmanderätt, bort med statligt ingripande där ett personligt beslut nedvärderas till förmån för ett statligt beslut. Tack.

Fan vad bra Sverige är (ibland)

När man lyssnar på Studio Ett idag förstår man hur lyckligt lottad man trots allt är att vara född i Sverige. Visst finns det massa skit, konstiga politiker och en förskräcklig jantelag. Men dessutom finns en acceptans gentemot andra människor som saknas på många andra ställen.

Man fick följa 21-åriga Marko från Belgrad i Serbien, som kom ut som homosexuell när han var 18. Sedan dess har han misshandlats, både fysiskt och psykiskt, blivit utstött från samhället och fått utstå ungefär samma samhällelig acceptans som pedofiler eller farliga våldtäktsmän har i Sverige.

Acceptansen för HBT i Serbien är extremt låg. En stor del av den serbiska befolkningen anser att homosexualitet är en sjukdom som måste stoppas, och det finns stora högerextrema grupper som aktivt bekämpar homosexualiteten, gärna genom att ta till våld. Att delta i serbiska Pride är i det närmaste samma sak som att utsätta sig för misshandel.

Marko och alla andra homosexuella i Serbien gör något jäkligt modigt och viktigt. Det är sådana som dem som får situationen att förändras, som gör att situationen blir drägligare. Samma problem har funnits i förmodligen alla länder. Nya tillströmningar anses som läskiga, och bör bekämpas. Allt som inte är som det har varit är lite läskigt. Modiga förgrundsfigurer är extremt viktiga för att förbättra läget, så grymt jobbat Marko, med flera!

Jag blir extremt imponerad över människor som sätter sitt liv på spel för att förbättra världen. I Sverige behöver du inte längre göra detta, för även om homosexualitet fortfarande är nytt, konstigt och lite jobbigt, så har vi kommit betydligt längre än vad exempelvis Serbien har gjort. All eloge till alla er som vågar kämpa för förbättring, det är riktigt modigt!

(Och jag hoppas verkligen att Billström håller portarna öppna för Marko och hans vänner om de inte kan bo kvar i sitt land.)

Wiehe älskar Kuba

Jag har tidigare haft lite svårt att förstå hur Wiehe kan vara så förtjust i Kuba. Eller rättare sagt, jag har svårt att förstå hur någon som är född i ett land med yttrandefrihet, tryckfrihet och som följer mänskliga rättigheter är så förtjust i ett land som så tydligt inte uppfyller detta, och som till råga på allt hyllar det.

Idag föll dock polletten ner, när jag läste det här på Johan Norbergs blogg. För ett tag sedan gjordes en parodi på en Wiehelåt av Peter Santesson och Sanna Rayman, där de gjorde narr av alla som ville bevara slussen. Som ett resultat av detta har Wiehes bolag krävt att de tar bort parodin från sin webbplats, och dessutom börjat kontakta bloggare som länkat till videon. Det är uppenbart att Wiehe varken förstår upphovsrätt, Sveriges grundlagar eller humor. Hade han gjort något av det så hade han förstått att han inte kan kräva att de tar bort videon. Men nu är situationen som den är, och Wiehe framstår som litet opåläst.

Sverige har en öppen kultur, en fri kultur. Där man ska få skämta, göra åtlöje av saker, göra parodier. Där man ska få ha åsikter, förkasta saker, eller för all dels skull använda sig utav internet. Det är alldeles uppenbart att Wiehe inte tycker om det här, inte tycker om den kultur som finns i Sverige. Inte gillar skämt, parodi, åsikter, eller internet. Helst vill att all publik information skall censureras.

Men som sagt Wiehe, så fungerar inte Sverige. Så fungerar däremot Kuba. Kuba är ett land som inte följer mänskliga rättigheter, där information censureras, och där kulturen inte alls är öppen och fri. Exakt det som Wiehe verkar tycka så mycket om. Därför känns det inte orimligt att föreslå för Michael Wiehe att flytta till Kuba. Då slipper han klaga på den jobbiga svenska öppenheten, utan kan få omkramas av den kubanska instängdheten.

Slutligen tänkte jag bara länka till videon. Kanske får då hans bolag litet mer att göra, och då bidrar jag ju på sätt och vis lite till Sveriges BNP. Eller så undervisar jag bara Wiehe lite om svensk öppenhet. Varsågoda, titta och njut!

Händelserik morgon

Det här har helt klart varit ett händelserikt dygn, förmodligen ett av de mer händelserika det här året. Gårdagen började med att Václav Havel, Tjeckoslovakiens sista och Tjeckiens första president, av Carl Bildt beskriven som en av vår tids allra största européer, avled efter en längre tids sjukdom. Därefter följde morgonen med två kanske inte så chockerande men fortfarande omvälvande händelser: Nordkorea meddelar att Kim Jung Il avlidit, och Victor Muller begär Saab i konkurs.

Vad som ska hända med Nordkorea är alltid en lika intressant fråga. Sedan kommunismens fall 1990 har totalitär stat efter totalitär stat, kommunistisk stat efter kommunistisk, fallit: Östtyskland föll, Sovjetunionen föll, Albanien föll, och säkert flera som är värda att uppmärksammas. Men Nordkorea står fortfarande kvar. Under arabiska våren har stora delar av världens diktaturer känt marken skälva. Men Nordkorea har fortfarande stått kvar. Vi nås av rapporter om svält, massfångläger, inhumana levnadstillstånd, och så vidare, och så vidare. Men befolkningen har ändå inte lyckats störta Kim Jung Il och hans familj.

Egentligen vet vi inte mycket om Nordkorea. De rapporter vi nås av kommer antingen från flygbilder, eller från Nordkoreas statsmedia, som bland annat menar att Kim Jung Il är vida ansedd hela världen runt som en av de bästa ledarna. Amnesty och andra människorättsgrupper försöker kontinuerligt släppa rapporter om situationen i landet, men fortfarande, egentligen vet knappt någonting.

Förmodligen kommer situationen inte ändras. Personer som har träffat efterträdaren, Kim Jung Un, säger att han är i det närmaste en reinkarnation av sin far: samma temperament, samma åsikter, samma kroppshydda, samma utseende.. Listan kan göras lång. Man kan alltid hoppas på det bästa, men sannolikheten att regimen i världens mest slutna land nu skall falla är oerhört liten. Det är inte omöjligt att det blir en orolig tid, men tyvärr kommer det nog dröja innan kanske världens mest slutna land slutligen får känna frihetens vindar svepa genom landet.

Vad som ska hända med Saab är förhoppningsvis lättare att säga. Vad vissa vänstermänniskor än vill säga fungerar marknaden bäst när marknaden får råda. Saab har inte lyckats hålla sig à jour med konsumenternas efterfrågan, och därför har folk inte köpt bilarna. Visst har det funnits en traditionalistisk minoritet som köpt Saab nu eftersom de alltid har gjort så, men det är inte en tillräckligt stor del för att få företaget att gå runt. Det här har inte varit något nytt, utan är ett problem som har funnits länge. Att vi kan vara ytterst glada över att Maud Olofsson vägrade köpa upp företaget med staten, något som Vänstern ville, är ett faktum. Vi hade sett en ny Facitkatastrof. Men äntligen, ja jag vågar säga äntligen, har företaget slutligen begärts i konkurs.

Självklart lider jag med alla anställda, alla som inte får löner, och alla som nu blir arbetslösa. Men de hade blivit utan lön och arbetslösa när det än hade gått under, och ett statligt övertagande hade bara skjutit upp problemet och ökat kostnaderna för skattebetalarna. Jag har länge ansett att man borde börja arbetat preventivt: utöka antalet vuxenutbildningsplatser på Komvux i Trollhättan och dess omgivningar, förbättra småföretagarpolitiken och kämpa för att ta tillvara på den kompetens som har funnits i företaget. Till vilken grad det har gjorts kan jag inte svara på, men nu har företaget begärts i konkurs, och om det slutligen upphör lär vi få se hur kapabelt Sverige är att handskas med den här sortens problem.

Det har, som sagt, varit en mycket händelserik morgon, som förmodligen kommer fungera som startskott på en händelserik tid. Det ska bli väldigt intressant att följa hur det hela utvecklas. Man kan ju alltid hoppas att vi ser en fallen kommunistdiktatur och ett konkursförklarat Saab, och ibland har man tur! Det känns åtminstone som att det finns väldigt många människor som skulle förtjäna lite tur. Vad som verkligen händer får framtiden utvisa.

Följ min blogg med Bloglovin