Cementträdgården – fångar tidens era?

I varje given tid finns det några författare som, oftast bara i ett eller högst ett par, verk, lyckas sätta fingret på en hel tidsanda. Inte bara genom handlingen, utan rakt igenom: i språk, struktur, berättarteknik, teman, motiv. När man stöter på en sådan bok kan man, även om man inte ens har levt när boken är skriven, känna att dess anda tätnar kring en och blir verklig. Inte på något metafysiskt eller magiskt plan, utan genom att boken triggar ens fantasi på ett så verklighetstroget sätt att man kan tycker sig kunna föreställa sig hur det var att traska runt på jordklotet just då.

Så känner jag när jag läser Auden och Isherwoods tidiga verk. Då blir 20- och 30-talets Storbritannien och Tyskland levande. Det har hjälpt mig att förstå tidsandan kring, bland annat, Weimartyskland och fascism, bättre än någon historiebok. Farväl till Berlin, till exempel, på många vis _är_ 1929-33 i Berlin. Sinnebilden av tidseran på 300 sidor.

Samma känsla har jag när jag läser Ian McEwans tre tidigaste verk, Cementträdgården, Främlingars tröst och Tiden och barnet. Det är rakt igenom obehaglig läsning som efterlämnar vakna nätter av rädsla för mardrömmar, men så vackert och stilistiskt fulländade, och så pekfingersäkra på brittiskt 60- och 70-tal, att håren reser sig på huden. Därför var det så fascinerande att skriva Wikipedia-artikeln om Cementträdgården, för i studierna för artikeln kunde jag sätta ord på mina tankar och känslor när jag läste verket första gången.

Synd bara att McEwan tyvärr inte har lyckats bevara sin skärpa. Men det drabbar väl många författare, viljan att skriva fler verk än man har kapacitet att skapa kvalitet av.

Har ni några exempel på sådana verk?

Var är Erasmus idag?

Jag fick Augustpristagaren i facklitteratur, ”Gutenberggalaxens nova” av Nina Burton, i födelsedagspresent av mormor och morfar. Till slut har jag lyckats läsa ut de fascinerande 350 sidorna.

Jag slås framförallt av hur tanken om Europa existerat, funnits, livliggjorts och utmanats då (1500-tal) som nu och genom de sekel som har flutit däremellan. Vi tror ibland att tanken om Europa föddes med EU, men tanken om Europa har existerat åtminstone sedan renässansen, och människor har ansträngt sig kraftigt för att få Europa att arbeta åt rätt och inte fel håll, det vill säga krig och fördärv. Att EU kanske är det effektivaste och hittills längst fungerande sättet att få till stånd det på är väl dock däremot sant.

Jag slås också av Erasmus ständiga vilja att föra samtal och resonera snarare än att debattera och domdera. Humanismens grundkärna, behovet av att förstå och analysera, känns i en twitterera ibland avlägsen. Samtidigt är det kanske någonstans i botten det som kännetecknar Europa? Om vi någon gång ska bli enade i mångfald (EU:s officiella slogan) är det kanske hit vi måste leta oss igen: det lågmälta, stilistiska samtalet. Ibland känns det som att retorik och pedagogik skulle behöva bli en viktigare del av undervisning och politisk diskussion. Budskapet är viktigt, men det är faktiskt också viktigt hur budskap framförs, och hur man för en dialektisk diskussion.

Den sista funderingen är över Erasmus arv idag. Burton (författaren) resonerar i slutet över Erasmus inflytande på modern tid, och konstaterar att han fortsätter att påverka allt som skrivs i Europa. Samtidigt är den sista konkreta arvtagare hon nämner Stefan Zweig (som dog på 30-talet), innan hon nämner Erasmus-programmet – men ledsamt konstaterar att få Erasmusstudenter nog vet vem Erasmus var och varför programmet kallas såsom det görs.

Var finns Erasmus anda i modern kulturell, filosofisk och intellektuell debatt? Vem företräder det lågmälta, stilistiska samtalet? Dels är det en retorisk fråga – men också en av djupaste intresse, för jag skulle gärna läsa moderna författare som verkar i någon form av Erasmus-arv.

Stort tack också Lillemor och Pelle för en fantastisk födelsedagspresent. Den bär jag med mig länge.

Historien skapas varje dag

USA-valet innebar för många ett uppvaknande. Brexit skulle kunna ha förklarats som en historisk parentes. Två val med samma typ av utfall kan knappast vara det. Något har hänt. Demokrati och centrism är inte självklarheter längre 2016. Det är idéer som utmanas kraftigt.

Liberalismen de senaste 20 åren har varit kraftigt influerade av Fukuyamas tankar om historiens slut, även om han själv tagit avstånd från en del av sina slutsatser. Fukuyama plockar upp Kojèves tolkning av Hegel om att historien om den mänskliga evolutionen tog slut i och med slaget vid Jena 1806, men drar i stället slutsatsen att historien tog slut i och med Sovjetunionens fall. Den bipolära världsordningen, menar Fukuyama, upphör när kommunismen dör. Kvar finns den västerländska demokratin, som nu inte har någon motståndare.

Liberalismen kännetecknas av framtidsoptimism, och knappast kan man skriva något mer framtidsoptimistiskt än detta. Visst menar Fukuyama att problem finns kvar, men de kommer försvinna med tiden. Det är bara småsaker kvar, ändå. Problemet som Fukuyama och hans anhängare har förbisett är vad som händer inom den västerländska demokratin när man glömmer bort varför man från början kämpade för den.

Där befinner vi oss just nu. Från höger- och vänsterhåll växer populismen. Identitetspolitik, post-sanning och andra typer av relativistiska idéer samt bisarra konspirationsteorier vinner fäste. Centristiska, liberaldemokratiska partier står handfallna och vet inte vad man ska göra. Clinton i USA ger upp och ska göra sitt bästa för att samarbeta med en högerpopulistisk opportunist, och legitimerar hans tillvägagångssätt. Media springer runt som bambi på hal is. Alla män beskylls som våldtäktsmän av arga feminister som enligt högermuppar har fått ligga för lite. Populismen, islamismen, opportunismen och anti-demokratismen (om nu kan sägas så) är olika sidor av samma mynt: post-modernism.

Det är dags att vi vaknar upp ur vår villfarelse om att historien skulle vara död. Vi har inget oförstörbart system som bara kommer bli bättre. Vårt system bygger på sårbara idéer som kan förintas i den dag vi slutar tro på dem, kämpa för dem.

Kalla kriget var ett militärt kapprustningskrig. Jag tror att det är dags för ett nytt, men ideologiskt, kapprustningskrig. Centrister och liberaler behöver inse att historien skapas varje dag, och att vi aldrig får sluta kämpa för våra ideal. Vi får inte glömma bort att vi är flest, betydligt fler än populisterna. Men vi måste våga göra våra röster hörda.

Fiktionens vits

Håkan Lindgren skrev i gårdagens SvD om en allt vanligare identitetspolis som fokuserar på fiktionskapares möjligheter. ”Tänk dig för när du skriver om någon med en annan hudfärg,” skriver han, och refererar till situationer där författare fått skit för att de varit just författare. Författat fiktion.

Identitetspolitik är den moderna tidens rasism. Är du underpriviligierad får du göra vad du vill, för du slår ändå bara uppåt. Är du överpriviligierad bör du hålla dig i skinnet, för annars trampar du på alla andra. För att avgöra vilket privilegium du har kollar man på din hudfärg, först och främst. I andra hand ditt kön. I tredje hand din ålder. Kombinerar du de mest priviligierade av dessa tre, alltså den vita mannen mitt i livet, ofta kallad vit kränkt man, har du ärketypen av den du kan häckla hur mycket du vill utan att behöva skämmas för det.

Det här ska i sin tur påverka vad du får säga. Låt säga (vilket är sant i Lindgrens krönika) att en brittisk författare har en mörkhyad huvudperson. Eller att en vit kvinna har en senegalesisk huvudperson. Därmed, enligt identitetspolitisk logik, utnyttjar de sin priviligierade position för att rycka orden ur stackarnas munnar. Lindgren drar slutsatsen att du bara får berätta den historia som är din att berätta.

Någonstans har något gått galet snett. Fiktionens vits är att vara fiktiv. Att diktera en annan verklighet. Att skapa narrativ andra än det givna. Utan det har fiktionen knappt någon vits. Fotografiet eller filmen är överlägset på att avbilda verkligheten. Vill man ändå klä det i ord har man självbiografin. Står man fast vid viljan att skapa fiktion, något påhittat, så behöver man kunna berätta någon annans historia. Och knappast kan väl målet vara att bara fattiga, svarta och mycket gamla eller unga kvinnor ska få hitta på fantasier att berätta?

En gång i tiden fick svarta personer bara röra sig i vissa områden. Judar hölls fast i avstängda kvarter, ghetton. Funktionsnedsatta gömdes bort, glömdes bort. Kvinnor lagade mat. Vem du var begränsade ditt handlingsutrymme.

Under lång tid har mänskligheten kämpat för att slå hål på detta. Det viktiga är allas lika möjligheter. Du ska kunna bli den du vill!

Det här är inte längre allas mål. Allt fler verkar gå tillbaka till tanken om att vem du är borde begränsa dina möjligheter. Det är inget annat än förklädd rasism.

Tillbaka till författandet. Empatin i författarskapet ligger i att föreställa sig en annan människas situation. Berätta en annan människas historia. Bygga upp ett trovärdigt narrativ. En mångfald av fiktiva röster ger en mer empatisk värld. Människor som läser många olika sorters böcker har mer empati. Det visar forskning.

Det vill identitetspolisen slå hål på. Slår man hål på författarens möjligheter att föreställa sig alternativa scenarion slår man hål på fiktionen. Får man inte berätta vilken historia man vill finns det ingen historia att berätta. Då har fiktionen inte längre någon vits.

Den tidige och den sene borgaren

Inom modern litteraturvetenskap finns det ett namn som är hatat och älskat: Franco Moretti, professor vid Stanford. Våren 2014 läste jag en sommarkurs i världslitteratur (detta besynnerliga försök till ämne) vid universitetet i Göttingen. Två av professorerna som undervisade på plats råkade i luven på varandra ordentligt. Anledningen var just en debatt om denna professor: Franco Moretti.

Moretti var en av de första att börja använda sig av digital humaniora, metoder av kvantitativ forskning inlånade från socialvetenskapen. I sitt ‘literary lab’ på Stanford har han i ett antal böcker och texter räknat ord, bokstäver, analyserat syntax och tempus, och så smått skapat ett eget litterärvetenskapligt fält.

Vi läste några av Morettis texter i Göttingen. Igår läste jag ut hans senaste bok, The Bourgeois: between history and literature. Vissa recensioner verkar hävda att detta är ett sensationellt bidrag till den moderna litteraturvetenskapliga debatten, och att om man accepterar hans metoder skulle det innebära en helt ny riktning att gå för litteraturhistoriska analyser. Kanske är det att slå på lite väl stora trummor, men det är en helt klart intressant bok.

Moretti hävdar någonstans tidigt i verket att borgaren, ‘the Bourgeois’, försvann någon gång i takt med industrialiseringen och kapitalismens stora genombrott. Med borgarens försvinnande försvann också de ideal som borgaren stod för, vilket lett till den kreativa förstörelse och ohållbara utveckling som kapitalismen under 1800-talets senare hälft och 1900-talet bidragit till. Att Moretti skriver i radikala vänstertidskrifter är kanske inte med detta uttalande speciellt förvånande, inte heller att han kallar sig själv marxistisk litteraturvetare. Genom boken återkommer han också ideligen till citat av vänsterideologer som Lukács och Marx. Inom akademin är ju det dock inget speciellt ovanligt, och visst kan man (om man inte själv tillhör denna fåra) finna intressanta akademiska texter i de humanistiska fälten ändå.

När Moretti så har konstaterat att borgaren försvunnit ger han sig in i de litterära verken för att hitta svaren på frågorna ‘hur’ och ‘varför’. Detta gör han genom fem kapitel: ‘Working Master’, främst en analys av Robinsin Crusoe; ‘Serious Century’, med en lång diskussion om strävan att vetenskapligt, analytiskt och problemlösande författa realistiska verk; ‘Fog’ där han diskuterar det viktorianska beslöjandet av obehaglig kunskap; ‘National Malformations’ med en utblick från det centrala Storbritannien till övriga Europa, och slutligen ‘Ibsen and the Spirit of Capitalism’, som väl torde förklara sig självt.

Efter dessa kapitel drar han slutsatsen att det verkar ha funnits två typer av borgare, en i industrialiseringens tidiga skede, en i dess sena. Den tidiga borgaren är en realistisk, noggrann, modest och nyttosökande människa i periferin som helst håller sig för sig själv och sköter sitt egna (Robinson Crusoe som exempel känns ju inte som ett extremt märkligt val). Romanerna om dessa borgare är skrivna med en analytisk prosa. I det andra kapitlet, om det seriösa århundradet, konstaterar Moretti:

Isn’t it curious that one of the most popular books on earth has nothing in it to make anyone laugh or cry? Yet I think, with some confidence, that you never did either over any passage in Robinson Crusoe.

Det seriösa, det analytiska, det vardagliga är det viktigaste. Känslorna tonas ner. Användbarheten, rationaliseringen och verkligheten är det viktiga. Arbetet är viktigare än talangen – Flaubert i ett nötskal, ett annat exempel på den tidiga borgaren.

I den senare viktorianska eran fanns det en stor skepsis mot den snabba kulturella framfarten. Den realistiska romanen från denna tid omfattar borgerligt leverne och konservativa åsikter. Kunskap, i takt med att 1800-talet lider mot sitt slut, blir något farligt, något man ska vara rädd för. Detta, menar Moretti, är väsensskilt från de tidigaste borgarna, som levde i en upplysningstid där mannens viktigaste ägodel var kunskapen: Robinson Crusoes totala brist på rädsla när han bestämmer sig för att industrialisera sin ö är något annat än de viktorianska romanernas moraliserande adjektiv (precis som vanligt använder Moretti tempusanalyser, räknar ord, förekomster av vissa typer av ordklasser och vilken syntaktisk struktur meningar har för att bevisa sina teser). I Heart of Darkness vill Marlow hellre leva i mörkret än att beskåda det läskiga ljuset och Tennysons hypotaxi menar han bevisar att man under 1800-talets slut var rädd för kunskapens farliga låga. I ett industrialiserat samhälle behövs bara kunskap i den grad den är användbar. Överflödig kunskap är farlig.

Därmed når vi också fram till den sene borgaren, det industrialiserade samhällets härskare. Den tidiga borgarens analytiska prosan har ersatts med ‘world-transforming metaphors’. Borgaren har blivit den dominerande klassen, den kreativa förstöraren. I Ibsen läser Moretti ut borgarens förlust: ‘den goda Bürger kommer aldrig ha styrkan att motstå den kreativa förstöraren’.

Den kreativa förstöraren besegrar borgarens främsta dygd: ärligheten. Den ärlighet som skulle rädda världen från dess undergång. Nu hoppar Moretti på ett lite nytt tåg. Den tidiga borgarens analytiska prosa, menar han, representerar ‘den kapitalistiska historiens prosa’. Flaubert, Defoe, Baudelaire, de skildrar det samhälle som varit, som man befinner sig i, detaljerna i den kapitalistiska världen. Conrad, Ibsen, sena realistiska författare skildrar ett sätt att vara på i världen. De skildrar ‘den kapitalistiska utvecklingens poesi’. De skildrar världens förändring och människans förändring i den. Och eftersom ärlighet aldrig kan vara något annat än retrospektivt, aldrig kan existera i futurum, aldrig kan existera i skildringen av en föränderlig tid, uppstår en motsägelse. I litteraturens värld kan den sene borgaren inte skildras som ärlig, eftersom ärlighet aldrig kan vara en del av en progressiv utveckling. Ibsens styrka, menar Moretti, ligger i att han observerar detta, observerar borgarrealismens kraftlöshet när den tvingas möta den kapitalistiska megalomanin. Han observerar borgarens förlust. Förlusten av de borgerliga värdena. Industrialiseringens kreativa förstörelse, av såväl världen som kulturen.

Att Morettis tillvägagångssätt retar upp folk är knappast förvånande. Eric Hayot hävdade i Göttingen att Moretti bidrar till humaniorans död i sitt försök att rättfärdiga den genom kvantitativa metoder. Andra hävdar att kvantitativa analyser av litterära texter är direkt ofruktbara, eftersom enbart den kvalitativa läsningen kan säga något om komplexiteten i människoskapade texter. Litteraturvetenskapen och den kontinentala filosofin har länge stått nära varandra, och läser man en essä av, säg, Said, Deleuze eller Spivak, är det något helt annat än Morettis fokus på syntax, grammatik och ordräknande. Pragmatisk som jag är kan jag inte riktigt förstå bråket de två ståndpunkterna emellan, eftersom det känns som att kvantitativa och kvalitativa läsningar kan säga helt olika saker, som båda är intressanta. Dessutom skulle Hayot kunna ägna sig åt fruktbarare saker än att klaga, som att likt Christopher L. Hill skriva kvalitativa texter som visar på brister i Morettis resultat.

Desto intressantare ändå är frågan om Morettis slutsatser, och vad man kan säga om dem. Borgarens död och industrialiseringens framväxt som anledningen till att världen håller på att gå åt skogen. Kapitalistens megalomani i marknadsekonomins tidevarv.

Det märks, som tidigare konstaterat, att Moretti har en vänstervriden syn på ekonomin och den moderna historien. Visst finns det vissa företag som man kan undra om de inte har tappat kontakten med verkligheten i sin vilja att expandera på alltings bekostnad. Det hade även en moralfilosof som Adam Smith konstaterat: inte heller Smith gillade megalomani. Egoism, ja, i den mån man verkar för största möjliga nytta åt sig själv, eftersom en värld där alla är nyttiga är en så god värld som möjligt. Men kapitalistisk megalomani hade också Smith vänt sig mot.

Problemet är ju dock att Moretti förutsätter att all kapitalism och marknadsekonomi efter industrialiseringen är en ekonomi av megalomani och vilja till förstörelse. I min värld hade han kunnat skala ner något på de delarna för att ge en mer objektiv beskrivning. Å andra sidan är det väl inte märkligt att jag inte rakt igenom håller med en marxistisk litteraturvetare.

Dessutom hade han gärna fått ge en definition av kreativ förstörelse, eftersom han själv inte riktigt verkar ha hängt med på vad det innebär.

På ett kort ställe tidigt i verket noterar han dock att det tragiska med borgerlighetens förlust mot kapitalistens framfart är förlusten av den bildning som var så väsentlig för den tidige borgaren i upplysningens tidevarv. Med Dickens (om än ett märkligt exempel) och moderna TV-serier beklagar han ‘infantiliseringen’ av kulturen som industrialiseringen har bidragit till. Jag vet inte om jag skriver under på att det är ett resultat av industrialiseringen (bildningsboomen under delar av svenskt 1900-tal i Sverige torde väl vara ett motexempel, kanske (något jag inte har funderat nämnvärt på)), men som en kulturnörd kan man ju tycka att det är tråkigt hur bildningsidealet även idag verkar ha fått sig en ordentlig törn.

Om fotografin

För en månad sedan hade Centerpartiet partistämma. Jag fastnade på SVT:s fina duk. Väl hemkommen ägnade jag ett tag åt att försöka abstrahera en bild ur filmsekvensen, ett skrytexempel på att jag visst hade visats upp inför alla TV-licensierade apparater (som stått på just då, och haft en betraktare).

Omedelbart upplevde jag svårigheterna med att abstrahera en bild ur en film. Jag såg ju bra ut på filmen. På bilderna blev jag så ofantligt ful! Grimaser. Stängda ögon. Förvridet minspel. Tics jag inte ens tänkt på. Jag blev frustrerad. Förskräckt. Herregud, tänkte jag. Tänk att jag kunde se ut erictalaritvså.

Sen tänkte jag inte mer på det.

På biblioteket härom dagen fastnade jag framför en liten skrift av Sara Danius, Proust – Benjamin. Om fotografin. Jag har läst den förr, när jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap. Men jag kände för att läsa den igen.

Det är en nätt liten skrift, 40 sidor lång. Som titeln säger handlar den om fotografiteori, och hur vissa delar av Prousts mastodontsvit påverkat flera av de tunga fotografiteoretikerna under 1900-talet – bland andra Walter Benjamin.

Nu tänkte jag på mina avbilder igen.

Såhär citerar hon Benjamin:

Är man van vid att om också i grova drag inregistrera hur folk går, så har man förvisso ingen aning om hur de tar sig ut i den bråkdel av en sekund då de påbörjar ett steg.

Tänk! Jag var inte först med mina djupa betraktelser, kanske inte ens med min frustration. Benjamin i sin tur ligger nära Proust. Proust fascineras över exakt samma sak. Tänk, att det kan vara samma sak som ser ut, den som i ett levande system blir en vacker helhet, och den som i ett bevarat ögonblick visar sin fulaste sida.

Danius börjar en fotografihistorisk odyssé genom Benjamins och Prousts verk. Intressant, som vanligt. Jag tror inte Danius kan skriva ointressant.

Fotografidelarna av min C-uppsats handlade bara om fotografi som de framkommer i litterära texter. Jag läste inte in mig på fotografiteori speciellt mycket. Jag läste inte Benjamin, jag läste inte Barthes, jag läste inte Kracauer (även om det främst är film). Jag läste inte ens Proust (jag har alltid tänkt att jag tar På spaning efter den tid som flytt och dess 223 romaner när jag är pensionär). Jag läste helt andra teoretiker. Kanske borde jag ha läst mer, men en C-uppsats är som sagt en C-uppsats och en doktorsavhandling är något annat.

Jag tror att jag lyckades fånga essensen av fotografiteorin. Jag hittade fantastiska modernistiska texter om kamerans misslyckande. Om hur kameran förändrar vårt sätt att se världen. Om hur fotografiet korrumperar. Om hur fotografiet minns. Om hur fotografiet inte minns.

Jag hittade texter om kameran som pistol: om fotografiet som förvandlar subjekt till objekt, fråntar hen dess röst och framställer en kopia (en reproduktion med Benjaminsk terminologi). Fotografiet som en lögn. Fotografiet som aldrig någonsin lyckas uppställa något mer än en partikulär bild av verkligheten, en liten bit, ett synsätt. Om faran med att tro att fotografiet skildrar det verkliga och egentligen något mer annat än en subjektiv bild av hur verkligheten skulle kunna vara.

Därför blir jag konfunderad när Danius skriver kameran till skillnad från ”det mänskliga ögat [är] kallt och mekaniskt. Det opererar utan urskillning, arbetar utan vare sig tankar eller minnen och tyngs inte av en historia av antaganden. Kameran talar sanning.” Framförallt den sista delen. Kameran talar sanning.

Ja, kameran tar över rösten från det objektifierade subjektet. Kameran visar det verkligheten inte visar. Kameran ställer upp en annan, en alternativ verklighet. Kameran talar åt objektet. Vi tolkar objektet genom det kameran säger. Men talar kameran sanning?

På ett sätt konstaterar Danius själv att hon kanske dragit en förhastad slutsats. ”Den mekaniska blicken bär på en dödsbringande kraft”, skriver hon. ”Allt som återstår en fantombild.” Egentligen en skräckversion. En antibild av det man tror sig ha sett. Eller, kanske inte en antibild. Men alltid något annat än det man förväntade sig att se.

Förvisso en annan verklighet. Jag trodde aldrig jag kunde vara så ful. Jag kommer nog aldrig bli fotomodell, jag är heller inte vanvettigt ful. Jag är ganska mittemellan (tror jag?). Som levande system är jag ganska mitemellan-snygg. Men på den pausade bilden! Ack. Vilken chock.

Det är en uppställning av en variant av verkligheten. Ett sätt att se verkligheten på. Kameran är ett annat sätt att se på än ögat. Kameraögat och det mänskliga ögat ser inte samma sak. Det mänskliga ögat ser det levande systemet. Kanske inte heller sanningen. Men att kameran talar sanning? Jag tror inte det.

Jag trodde åtminstone inte det när jag skrev min C-uppsats. Jag kom fram till att Christopher Isherwoods berättare i Goodbye to Berlin medvetet far med osanning när han säger att ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”. Han skildrar inte verkligheten, utan han framkallar, uppställer, ett litterärt fotografi som är upp för betraktaren att tolka. Fotografiet är inte verkligheten.

Jag tror att Isherwoods nära vän Auden kom fram till något åt samma håll när han skrev sin dikt ”I Am Not a Camera”:

The camera records
visual facts: ie.,
all may be fictions.

Flash-backs falsify the Past:
they forget
the remembering Present.

Kameran skildrar fakta. Det är viktigt att konstatera! Det är bitar ur verkligheten. Det är absolut sådant som har hänt. Men det är inte allt som har hänt. Kameran talar en del av sanningen, men inte hela. Att helt och hållet lita på fotografiet är att få en förvrängd världsbild. Det är att tro att det som kan vara fiktion, ”may be fictions”, är verkligheten. Näppeligen.

Det är nog också egentligen enda sättet jag kan förklara att jag blev så hejdlöst ful på mina avbilder. Fotografiet blev en liten bit av verkligheten, men tack och lov inte hela mitt levande system!

Nä, jag tror inte på tolkningsföreträden. Den som har den bästa tolkningen vinner. Bäst fakta vinner. Den som bäst lyckas tolka fotografiet – grattis. Du talar inte hela sanningen, men åtminstone något åt det hållet.

Min tolkning av bilderna på mig är bäst. Inte för att jag har tolkningsföreträde, utan för att jag har bäst tolkningar. Sunda argument når alltid längst.

Europas Ellis Island

i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden

men genom att göra det var vi säkra på att ha fått de två ord att eka som ligger i själva hjärtat av detta långa äventyr: två mjuka ord, oersättliga, labila, undflyende, som oupphörligt återkastar varandras växlande ljus, och som är kringflackande och hopp.

Filmskaparen Robert Bober och författaren Georges Perec är båda judar av polsk härkomst. De har båda vuxit upp i andra länder, ingen av dem har polska minnen.

Båda bestämmer sig på 70-talet för att tillsammans spela in en film. Filmen går knappt att få tag på. Däremot gav Modernista (vilka annars?) 2007 – trettio år senare – ut Ellis Island, den poetiska text som (trots att man knappt kan tro det när man läser den) Perec skrev som grund för filmen.

Filmen skildrar Ellis Island, den ö utanför New York där uppemot 10 000 flyktingar passerade om dagen under mer än 30 år, sammanlagt 16 miljoner människor, människor som när de passerat ön slutat vara emigranter och blivit immigranter, människor som blivit av med sitt förflutna och fått en ny identitet.

de hade avsagt sig sitt förflutna, sin historia,
de hade övergivit allt för att komma hit och försöka
leva ett liv som de inte haft rätten att leva
i sitt fosterland
och de stod nu inför en obeveklig slutpunkt

Perec är medveten om att han inte kommer att kunna skildra hur det kändes. Vad det innebar. Men han vet att han kan dra paralleller, och han vet det eftersom han är en jude i exil, omfamnad av ett nytt land och utesluten ur sitt fädernesland. Han vet att han kan skildra Ellis Island därför att den betyder samma sak för de som aldrig kom dit som för de som fick komma därifrån, in i det USA som var Eldorado: därför att Ellis Island är platsen av ingenting, ”platsen för frånvaron av platser, icke-platsen, ingenstans”. Därför att den är en föreställning med upplevelser som långsamt tynar bort. Därför att man i platsen för frånvaron av platser kan skildra det han vill skildra:

det jag, Georges Perec, har kommit hit för att undersöka
det är kringflackande, splittring, diaspora.

Han vill skildra en plats som inte är reserverad för någon, utan en plats som ”tillhör alla dem som av intolerans och misär drivit bort och fortfarande driver bort från det land där de växte upp.”

En plats som man kom till som flykting och lämnade som amerikan, med orden ”välkommen till Amerika” upprepade av en tjänsteman i immigrationsdepartementet. Ellis Island gjorde invandringen ”officiell, institutionaliserad och så att säga, industrialiserad.” Det var ”en sorts fabrik som framställde amerikaner, som omformade utvandrare till invandrare, en fabrik av amerikansk typ, lika snabb och effektiv som en slakterifabrik i Chicago.” Man stoppade in vem som helst och ut kom en amerikan. Processen tog två minuter per person. Det mesta av det formella hade avhandlats under överresan. Rederierna var tvungna att ta ansvar för emigranterna.

Man rådde en gammal rysk jude att ta sig ett riktigt amerikanskt namn som immigrationsmyndigheterna inte skulle få några svårigheter att transkribera. Han frågade en anställd vid bagageutlämningen om råd och denne föreslog Rockefeller. Den gamle juden upprepade gång på gång ”Rockefeller, Rockefeller” för att vara säker på att inte glömma av det. Men många timmar senare, när tjänstemannen frågade om hans namn så hade han glömt och svarade på jiddisch ”Schon vergessen” (redan glömt). Och så blev han inskriven med det sant amerikanska namnet John Ferguson.

Denna historia är kanske för bra för att vara sann, men det spelar i grunden ingen roll om den som är sann eller inte.

Man lämnade familj, släkt, vänner, identitet, bakgrund. Ofta till och med namn. Man fick en ny identitet, ett nytt namn, ett nytt land. En ny nationalitet. Och man var välkomnad.

I sann Perecsk anda (även om verket är väldigt o-perecskt) kommer långa uppräkningar. Det gör det för att han vet att han inte kan skildra ett levnadsöde. Han kan inte skildra vad det innebär att få en ny identitet. Han kan inte skildra hur det var att resa med tusentals människor under havsytan på en båts nedre däck; eller hur det var att pressas in med tusentals personer i samma situation på en liten ö i ett främmande land.

Men han kan kolla på alla saker, han kan räkna järnmuttrar och byggnader på Ellis Island och hur många miljoner som emigrerade från Nederländerna och Sverige och Bulgarien och Irland och han kan i uppräkningarna förmedla det som inte går att beskriva, skriva runt det oförståeliga och därigenom göra det förståeligt. Eller: genom uppräkningarna åtminstone ge skenet av att man kan förstå vidden av det man inte kan förstå.

10 000 människor om dagen passerade Ellis Island.

16 miljoner på trettio år.

De blev välkomnade.

”i en tid då båtflyktingar fortsätter att fara från ö till ö i jakt på alltmer osannolika tillflyktsorter, kanske det kan tyckas löjligt, futtigt och sentimentalt självupptaget att än en gång återkalla dessa historier som redan är långt borta i tiden”

Det gick en gång.

Jag är övertygad om att det är fullt möjligt igen.

Amerika har stängt gränserna.

Ryssland har stängt gränserna.

Australien har stängt gränserna.

USA byggde sin identitet genom platsen för frånvaron av platser.

Det finns många öar i Europa där vi kan göra samma sak.

Det märkliga är hur Perec på 70-talet kunde skriva en text som blev så oerhört aktuell 40 år senare.

Och att Modernista som vanligt ger ut det som ingen annan ger ut och som det är så oerhört viktigt att det ges ut.

Tänk om Lampedusa, Samos eller Chios kunde bli Medelhavets Ellis Island.